Varför är danskar bättre än svenskar på fotboll? Del 1

Efter att dansk herrfotboll charmat hela Europa och Dammsgaard utsetts till typ mest lovande 20-åring i Europa passar frågan – varför är 5,8 miljoner danskar så mycket bättre på fotboll än 10 miljoner svenskar. 

Förr i tiden kunde vi komma dragandes med att vi var överlägsna i hockey, bandy, handboll, längdskidor och tennis.  Ok, de har inte slagit oss i bandy och längdskidor i år, knappast i innebandy heller men de är å andra sidan kanske världens bästa badmintonnation. Och badminton är lite större än bandy. Sverige verkar också tillhöra världseliten i skidskytteorientering och stavhopp. 

Det första vi kan konstatera är att danskar är bättre på framgångar, såväl individuellt som på klubb- och landslagsnivå. Däremot tror jag inte att danska drengar är bättre än svenska. Bättre utbildade kanske men det sitter inte i generna, det är miljön. Och människorna som skapar den.

En förklaring är Kasper Hjulmand. Han drog 2005 igång en jättelik ungdomssatsning i förbundets regi. De viktigaste sakerna var teknik och lek, inte toppning. Hjulmand var Superligatränare långt innan han fyllt 30. Han har varit i flera tyska och belgiska klubbar. Han är 15 år yngre än Janne Andersson vars internationella meriter på klubbnivå är…. …intertoto-sommar med HBK i början av 2000-talet? 

När han fått jobbet åkte Hjulmand omkring i massor av klubbar men frågade också politiker och kulturprofiler vad som var specifikt danskt. Förr detta hånades han rätt rejält, före EM. Hans så kallade Arne Jacobsen-fotboll är offensiv, modig, risktagande och bygger primärt på bollinnehav. Oavsett motstånd. Janne Anderssons landslag gör motståndarna sämre. Hjulmands vinner för att de vågar spela sitt eget spel – oavsett motståndarnas namn och pass. 

En annan förklaring är att klubbarna ägs av någon annan än medlemmarna. Det innebär väldigt mycket mer pengar. Högre löner, bättre arenor och större inkomster vid utlandsförsäljningar. Men också vad gäller utbildning och professionalism finns stora skillnader. Det finns många danska tränare i utlandet, till och med i Premier League numera. I jämförelse känns svenska tränarkåren inavlad. Jo, Graham Potter var ju också verksam i Sverige fast i en jämtländsk klubb. En eljest-klubb som svensk fotboll inte låtsas om. Man skulle kunna tänka att svensk fotboll hade dragit nytta av en sådan exceptionell talang men det gjorde man inte. Potter ansågs vara en kuf. Och engelsman och sådana hade man fått nog av med de två från Croydon, Hodgson och Houghton.

En av landets absolut sämsta tränare, rent meritmässigt, det senaste decenniet fick leda den livsviktiga U-21-verksamheten. Innan han anställdes av IFK Göteborg. Där det inte heller gick så bra. Jag förmodar att Rolle nu har återgått till en AMS-liknande anställning på förbundet. Han efterträdde i sin tur i landslaget en av de svenska breddtränare på klubbnivå som har sämst facit över huvud taget – under hela den 30-åriga karriären har aldrig Håkan Ericson funnit något med ett enda av de åtta, nio klubblagen. Oavsett nivå. Men Svenska fotbollförbundet tycker han är toppen.  

Häcken valde en gammal norrman men han är trots allt mer norrman än f d djurgårdare.. Blåvitt satsar på en som bara misslyckats sedan han snodde Norlings guld 2008. Nya, unga tränare är sällsynta och ifall de inte levererar direkt får de sparken och ersätts av Jörgen Lennartsson, eller Alexander Axén eller… 

Allting går att koka ned till två saker, två saker Hjulmand hade fatt på redan för 16 år sedan: teknik, och så mod! Mod betyder att man riskerar något i dag för att vinna i morgon. Dansk fotboll vinner, svensk fotboll förlorar efter förlängning.