OS vs Para–OS

Jag hade kört mot sju röda trafikljus efter varandra. På min vespa. Man startade när den korsande trafiken fick rött – det fungerande så för tvåhjulingar men var förbjudet. MC-polisen som precis stannat mig plockade upp bötesblocket, tittade på det lite fundersamt och gick tillbaka och rotade fram ett till. 

Det var Para-OS i Barcelona 1992 och jag skulle få feta böter. Dessutom saknade jag faktiskt MC-kort. Och vespan var ju inte riktigt min. Men. Visade mitt internationella journalistpass. Jag förklarade allting på dålig spanska – alla andra gjorde ju så här…Lade sedan till att jag var där för att bevaka Para-OS. Det var inte riktigt sant men det funkade. Polisen veknade, insåg att den galne journalisten hade ett viktigt jobb att göra och så fick jag köra vidare. Men lova. 

Än idag känner jag djup tacksam mot Para–OS. När jag ett par år senare rankade världens alla bästa para-nationer genom tiderna var Sverige alldeles utanför poängplats – i toppen trängdes alla länder som förde mycket krig. Som USA, Israel, England. Ifall man inte räknade med Vinterversionen. Det var verkligen ont om kvinnor i Para-OS. På den tiden. Det har tagit lång tid för kvinnor att våga idrotta, trots handikappet. För en del har det, på senare tid, kanske blivit tack vare handikappet. Att de aldrig rånat ifall det inte vore för att det varit nödvändigt för att leva, existera, fungera, ha ett bra liv!  

I går söndag såg jag tre italienska tjejer med var sitt artificiellt ben springa hem alla medaljerna. På lite drygt 14 sekunder. De var helt enkelt överlyckliga: kramades, skrattade och grät i det kraftiga regnoväder som rådde. 

Jag har inte sett något annat från spelen. Jag är ointresserad av Para-OS sportsliga del av det enkla skälet att jag tycker att alla som tar sig dit är vinnare. Placeringen är totalt  irrelevent. För mig. 

Det är tvärtom med vanliga OS. En tävling jag inte heller såg speciellt mycket av – förutom några helt magiska ögonblick. Där betyder placeringen allt. Vinnaren är glad, ofta blir silver- och bronsmedaljörer besvikna. För att inte nämna alla de som inte ens tog medalj, eller kvalificerade sig till OS men ändå kämpar många timmar varje dag med sin sport. För det är ju en sport i första hand. Inget jobb. Eventuell en del i rehab, för para-olympier och för de andra. Att vara idrottare i världsklass innebär för de flesta en mental resa som är oerhört påfrestande. Och de får leva med menen, de fysiska och psykiska, efter karriären. På sätt och vis är det som om de byter plats. Para-olympierna pensionerar sig som människor där övervunnit sitt existentiella handikapp. De andra slutar tävla men kan inte frigöra sig från elitidrottens mentala bojor utan blir tränare, ledare, pampar eller annat. Med samma ångest och eviga besvikelse över att kroppen inte kunde prestera vad själen krävde. Var de inte vinnare får de leva med traumat att trots alla tusentals träningstimmar vann de aldrig. Vann aldrig det där, magiska, då det lika gärna kunde ösa ned för ingen märkte någon skillnad i glädjen.