Kris och kransar (eller målkalas)? 

En av de mest fascinerande sakerna med fotboll är hur fruktansvärt oförutsägbar den är. Man blir överraskande glad, eller överraskande ledsen. Känslorna är sällan entydiga, ofta motsägelsefulla och komplexa. Småsaker, som en studs på ett oförberett smalben, kan få stora konsekvenser. I fall du ser fotboll som bara fotboll och enbart räknar mål och poäng så grattis till dig – det är en enkel, torfig existens. Faktum är att jag skiter i mål, poäng och tabellplacering. De är som glass en varm sommardag. Innan den kalla höstens sluttabellen är klar kommer jag att förneka de tillfälliga studsarna, målen och alla ologiska poängfördelningar. Fotboll är ett jävla Lotto! 

Här ser jag Norrköping bli utspelade av Örebro. Det mönster jag sett en längre tid förstärks. Jag skriver om det och ser sedan nästa match, mot Sirius, och upplever då i 20 minuter att jag har rätt. Allting jag påstått förstärks. Tills Norrköping får en frispark, och en frispark och en hörna och så framstår plötsligt Sirius försvar på fasta som ett skämt – liksom Daniel Bäckströms besserwisser-attityd i halvleksintervjun där han adresserade intervjuaren med orden ”ifall man gjort sin läxa”. Det är svårt att förklara bort den blåsvarta statistiken med 1-12 på fasta situationer. Så gör din läxa Daniel innan du snackar nästa gång. 

Det är inte lika svårt att förklara bort Carl Björks målfest. Eller de andra målen för den delen. Hade inte Mitov Nilsson varit skadad hade Sirius vunnit matchen. Påstår jag. Då hade inte mittbacken och centerforwarden placerats sig alldeles framför den orutinerade målvakten vid 1-1. Då hade han tippat bollen till hörna och efter att ha landat tagit sig upp, eller åtminstone tittat efter bollen vid 1-2. Carl Björk är utomordentlig snabbt framme på returen men hans avslut slickar ju kinden på en totalt desorienterad målvakt.  Och att få bollen på smalbenet så att den studsar in är en känsla för målproduktion som inte kommer hålla i sig. Eller så gör den det och Carl Björk vinner Guldskon. 

Två saker avgjorde matchen. Av någon anledning försöker Sirius alltid spela sig ur egen tredjedel genom passningar på 8-12 meter som skulle passera första gubben och nå den andra, längre bort. Gång på gång i första halvlek gjorde man så och Rikard Norling hade läst det långt före avspark. Därför vann Norrköpings mittfält ofta bollen högt upp på plan. 

Sirius agerande på fasta situationer är uppenbarligen ett jävla trauma. Efter kvitteringen uppträdde Sirius som yra höns varje gång. Det var en kollektiv mental kollaps som Daniel Bäckström borde jobba lite mer med för att åtgärda. Sirius spelar med en ganska hög risk. Man utmanar, tar risker, försöker inte minimera och söka största, relativa säkerhet. När riskerna så blir till misstag och baklängesmål föll man samman, mentalt, mot Norrköping. 

Plus att man hade inget som helst vapen mot ett lågt stående försvar. Det såg ut som en nidbild av FC Barcelona anno 2018 då man stod och kortpassade runt bollen medan tio vita försvarare stod stilla, log och saknade en kopp kaffe. Den blåsvarta frustrationen spred sig. Ofta slutade det med en höjdboll in mot det straffområde där ingen fanns, förutom inbytte Yukiya Suguita. Det tröstmål som nickades in var det enda nick jag såg Sirius åstadkomma i andra halvlek i Norrköpings straffområde.  

Den här texten handlar mest om Sirius för det var deras ångest och oförmåga som vann matchen åt Norrköping. Det mönster jag såg ser jag fortfarande. Mina omdömen om spelarna och min rädsla för att Norrköping ska halka ned i tabellen är lika stor nu som för en vecka, och sex tursamma poäng, sedan. 

Men jag gillade verkligen hur Kristoffer Khazeni utnyttjade osäkerheten och förvirringen genom att bara fortsätta springa med bollen. Tänk Maradonas 2-0 mot England i VM 1986, fast med färre tvära dribblingar. Det såg ut som om norrköpingsspelaren aldrig gjort annat än drivit bollen i maxfart. En bollkontroll och framförallt ett självförtroende som var underbart och verkade så fullständigt självklart. Det var också den före detta skyttekungen Kristoffer Khazenis allra första allsvenska mål, på 14 matcher…

”Kris och kransar” är Birger Sjöbergs riktigt mörka, pre-modernistiska diktsamling. Typ att vara totalt ensam med en dåligt pumpad fotboll, alltför länge. Den följde på Sjöbergs idylliska kärlekshyllningen i visans form i ”Fridas bok”. Det var säsongen 1929, diktsamlingen möttes av en oförstående, hånfull kritikerkår. Efter andra världskriget omvärderades den. Nu kallas den mästerverk.