Det omoraliska svenska målfirandet

Forsberg sprang in i målet. Inte efter bollen utan för att fira den lyckade straffen och 1-0 till Fosterlandet. Närmast klacken, men med nät emellan. Lagkamraterna förföljde efter. Istället för att springa runt och närma sig fansens händer, skrik och andedräkter höll man avstånd, med nätet som sublimt munskydd: den nya tidens (post-Coviid-19) kollektiva målgest.

Kanske enligt okommunicerade, hemliga rekommendationer för målfirande med fulla landslagsläktare. Under alla omständigheter ett brott mot en av fotbollens outtalade regler – du firar aldrig ett mål i målet. Oavsett var din klack befinner sig. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett firande i ett mål – utom i nån galen sydamerikansk match eller att målskytten glidit in med kropp och boll och sitter fast i nätet när överlyckliga lagkamrater rusar till för att bilda ormgrop och kräla tillsammans. Det som på klassiskt idrottsvenska benämns ”TV-pucksfirande”.  

Målet tillhör motståndarna. Det är deras mark, deras alldeles egna, heliga yta som symboliserar svaghet, det mänskliga, ledsnad och minusmål. Som markerar att de enas gjädje alltid sker på de andras bekostnad. Målet, nätet, – fotbollsplanens enda lilla döda yta är symbolen för deras sorg. Inför den ska man visa respekt och vördnad. 

Det är en ”no-go-zon”, eller ett desorienterad stycke ”Ingenmansland”. Forsberg och svenskarna kränkte det.  Jag tror inte de själva varken tänkte eller reflekterade över detta. Jag tror att de idag, kanske undermedvetet, skäms lite över det. Det borde de.