Varför hjälpte inte lagkamraterna Elanga? 

Inte för ett ögonblick tvekar jag över att Anthony Elanga utsatts för rasism. Det finns ingenting spelmässigt som tyder på att han är en fuskare med alltför stor fantasi och hämndbegär – tvärtom. Dessutom är han alltför för bra för det. En oerhört teknisk, snabb, ödmjuk lagspelare är mitt intryck efter Italien-Sverige i kvalet till U21-EM i Monza. 

Däremot var de italienska spelarna väldigt aggressiva. Matchen igenom. När Jesper Tolinsson fick en varning innehöll närkampen även ett slag med rak arm i bröstet på svensken som därigenom misstajmade glidtacklingen. Det var mycket skav och efterslängar som domaren blundade för. Stämningen på planen var irriterad och det eskalerade med det djupt oförtjänta svenska kvitteringen på tilläggstid. 

Det var starka känslor. Som blev alltför starka. Något som de båda kommentatorerna, Daniel Kristiansson och Erik Edman, aldrig märkte, eller undvek att nämna. De gånger det blev så uppenbart att det måste omtalas bagatelliserade de händelserna. 

Efter sin nick i tomt mål sprang inhopparen Tim Priça bort till ett hörn och satte händerna vid öronen i en gest symboliserade ”vad har ni nu att säga, kom igen, jag lyssnar”. Det var onödigt demonstrativt och provocerande. Som om det inte räckte: Prica sprang ännu närmare och kysste sedan SvFF-emblem, i brist på klubbmärke. Det var en patetisk gest, enkom för att provocera den fåtaliga publik som till 95 % bestod av ungdomsspelare i lägre tonåren. Efter händelserna i Prag för två veckor sedan vet vi att den publiksammansättningen inte är någon garanti för en rasistfri match. 

Det andra uppseendeväckande jag såg var att ingen svensk skyddade Elanga. Det uppstod en liten grupp av irriterade spelare på mittplan efter slutsignalen och ingen svensk spelare eller ledare brydde sig om att gå emellan och skydda sin lagkamrat. Det var en mycket märklig situation med tio aggressiva blå italienska spelare och en ensam gul svensk. 

De svenska spelarna och ledarna verkade totalt upptagna med att krama varandra på innerplan och ville inte, eller märkte inte, att deras mest berömde och bäste lagkamrat utsattes för en massiv press och obehag. Ett hätskt och hatiskt överfall såg det ut som. Det var först när domare och assisterande domare sprang dit och skyddade Elanga som han slapp obehaget. Han och en av de två, tre mörkhyade italienska spelarna gick därifrån tillsammans, italienaren med armen om svenskens axlar och med sidan till de av sina lagkamrater som fortfarande var upprörda, ropade saker och gestikulerade.  

Det rapporteras om flera liknande incidenter den här landskampsveckan. De ungerska supportrarna på Wembley. Kommer de straffas mer än de engelska supportrarnas våld i samband med EM-matchen mot Danmark som inte lett till några allvarliga följder över huvud taget.

På finska Yles svenska sidor ser jag en insta-video där den Österrikiske förbundskaptenen  för U-21 överfaller den finske ungdomsstjärnan på väg ut i halvtid. Hans finske kollega går emellan och försöker lugna den äldre, rasande mannen, men det uppstår handgemäng. Österrikaren föses därifrån. Att en så högt uppsatt ledare officiellt angriper en ungdomsspelare borde leda till en lång, lång avstängning. Både nationellt och internationellt. Men det är typiskt att alla förbund vars spelare eller publik misstänks för rasism bedyrar sin oskuld. Såväl den italienska som den tjeckiska, engelska, ungerska, österikiska och så vidare har bedyrat sin oskuld och hävdar att inget fel har inträffat.   

UEFA har inte tagit rasismen på allvar. De straff de utmätt har helt enkelt varit alltför milda, om rasismens ens lett till påföljder. Det är på samma sätt som EU och de demokratiska fri- och rättigheterna. Främst i gamla Östeuropa men även i Västeuropa. När mänskliga fri- och rättigheter kränks sitter man tyst och stilla i Bryssel med hörselkåporna på. De som har makten har tillåtet det hela gå alltför långt och nu har jag intrycket av att man inte längre kan stoppa det.