Ole Gunnar, Mauricio och sportjournalistiken

20 november skrev jag så här, 20 november 2019 alltså:

”Ole Gunnar är på den här nivån en exklusiv konbärare utan de taktiska och pedagogiska kunnande som tar en storklubb till titlar. Och titlar måste Man United ha.”

Det var i samband med att Spurs sparkade Mauricio Pochettino!

Fann det av en tillfällighet men för mig stor det klart redan vid tillsättningen att Ole inte hade det som krävdes, mer än sin ikonstatus. Likadant, exakt likadant, med Ronald Koeman i Barcelona. Inte ens när lagen varit helt utan energi och sett ut att inte bry sig har ledningen fattat att det är dags. Den här hösten, trots några tursamma vinster och ibland stort bollinnehav har ju alla kunnat se att det är ett dysfunktionellt Man United. Jag menar alla. Och ändå…

Hur kan de som har makten ha så dålig koll? Förmodligen för att deras rådgivare är så djupt insyltade i vänskapskorruption, att skydda sig själva, att tillfredsställa supportrarna kortsiktigt. 

Hur kan alla de fotbollsjournalister som hyllat Ole när Man United vunnit ha så dålig koll? Ungefär av samma skäl, skydda sig själva, inte blotta sin inkompetens och tillfredsställa läsarna, gissar jag.  Ja, förutom att majoriteten av fotbollsskribenterna såväl i England som i Sverige märkligt nog inte förstår spelet utan enbart går på resultat. Och/eller är slavar under den mediala dramaturgi för sport som hävdar att segraren är bra och förloraren dålig. Har man modet att tycka något annat så menar de som har makten att man gör läsaren/tittaren/lyssnaren konfunderad. Makten skyller på den fotbollsintresserades/medborgarnas intellektuella oförmåga. 

Det blir enbart resultatet som avgör värdering/tolkningen av prestationen och det är därför jag ibland blir oerhört trött på enfaldig sportjournalistik. Man United har tillräckligt många bra spelare för att utmana de tre stora i ligan. Idag är de ljusår (eller en bra tränare) därifrån. De har fått en av världens två, tre bästa spelare att misströsta och strejka under förevändning av skador. Han kommer gå som Bosman i sommar och kostade en miljard. De har, liksom Barcelona, köpt massor av bra spelare som hamnat långt ned på bänken. 

Det är ju till och med så att jag har glatts åt Man Uniteds plågsamma säsonger. Alla borde ha sett att kejsaren är naken och så har han istället hyllats. Även av Niva, Backe, Lundh och alla de andra riktigt tunga namnen av svenska fotbollsexperter. Det är både en sorts småskalig tragedi, och samtidigt lite kul.   

Jag hoppas Ole fortsätter som ungdomscoach i klubben eller tar ett lag i Norge – där kan han säkert göra ett bra jobb. Och han verkar vara en sympatisk kille, lite väl sympatisk. 

 Ps Av en tillfällighet googlar jag efter att jag skrivit på Mauricio och finner den här intervjun i gårdagens The Guardian.