Selektering och begreppet ”annorlunda”

En av USA:s mest lovande 17-åriga basketspelare har bestämt sig för att spela för Sverige. Han har en skånsk mamma och vill gärna ta Sverige till OS. Han har ytterst vaga begrepp om vårt land och europeisk basket men säger att det är en fördel att vara ”lite annorlunda” i fall du vill nå maximal framgång, det vill säga spela i NBA. 

Tänker på Eliott Cadeau när jag läser en liten familjebiografi om ”Mondo”, han som redan som 20-åring utnämndes till världens bäste friidrottare och i somras tog OS-guld för Sverige i stavhopp. Armand inledde karriären med att hoppa stav med sopkvasten i vardagsrummet vid tre års ålder. Han lillasyster Johanna satte världsrekord för sjuåringar med 1.96. Både pappa och storebrödrar var stavhoppare. Armand testade alla sporter, trots att han satte och fortfarande har världsrekordet i de flesta ålderskategorier från 7 år.    

Det är sjukt med världsrekord för sjuåringar. 

Läser samtidigt ”Att skapa vinnare – från talang till fotbollsproffs” (Mondial) av Peter Kisfaludy. Han är sportchef i Brommapojkarna. Han tycker inte att den omfattande forskningen har rätt utan att man måste börja selektera mycket tidigare. Han beskriver många länder som förebilder för att deras herrlandslag ”går jättelångt” i mästerskap, som Belgien, Uruguay och Kroatien. De börjar, enligt Kisfaludy, elitsatsningen vid 10 års ålder. Han skriver att han när spelarna är 13 kan han sortera ut de 90 procent som aldrig kommer bli framgångsrika. 

Ändå matas vi ständigt med berättelser om hur svenska A-landslagsspelares talang upptäcktes sent och att de långt upp i tonåren inte valdes bland de första. Det brukar vara intressant att jämföra U-15-landslagen och Blågult och se hur många om går vidare. Sällan mer än en som tar sig från de 25-30 bästa när de är 15 år och ända fram till Janne Andersson. Bara det faktum att cirka 90 procent av de allra, allra, allra bästa 15-åringrana brukar vara födda första halvan av året borde väcka de selekteringstroendes misstänksamhet. I seniorlandslaget råder det ingen snedfördelning. Förmodligen för att de var ”annorlunda”. 

Det här är också ett problem för svensk fotboll och andra svenska lagidrotter. Vi försöker finna en identisk väg åt alla som vill bli elit istället för att låta var och en själv finna den ideala, och eventuellt, lite krokiga vägen till framgång. Även i lagidrotter. Svenska seniorlandslag består av helt olika karaktärer och personligheter som gillar och ogillar olika saker. Istället för selektering borde svensk fotboll satsa på mer individuell träning – blanda olika idrotter: genom att möta det annorlunda lär du dig mer och blir en bättre spelare eftersom dina lagkamrater förmodligen inte tycker och tänker exakt som du själv.  

Jag tycker att boken absolut har många bra sidor – framförallt vad gäller vuxnas respekt för barn och ungas allvar. Det är en lek men det lekfulla får aldrig gå ut över respekten för de som idrottar. Oavsett färdighet och målsättning.  

Jag ser inte heller något problem att satsa – det behöver bara inte göras i en klubb med en tränare som har jättemånga tränarutbildningar. Och ske under namnet ”elit”. Även om du vill bli fotbollsproffs som 10-åring borde du testa många andra idrotter och annan träning för att göra kroppen mer stark och mångsidig. Tränar du bara fotboll kommer du snart märka att vissa viktiga delar av kroppen är nästan helt döda och försummande så fort du når tonåren. Som att ”enbart spela på bästa fot”. Du har ju två, kanske är det bättre att bli lika bra på båda än fantastisk med den ena och pinsam med den andra? För när du väl blir elit kommer dina motståndare garanterat försöka utnyttja dina svaga sidor och har du en klumpfotsliknande utväxt till ”sämsta foten” kommer du avslöjas. En av landets bästa fotbollsspelare tillhör för närvarande en superettanklubb och kommer förmodligen aldrig högre upp eftersom han bara har en fot och en självbild som fortfarande, efter flera år som senior, intalar honom att han är bäst, egentligen. Den högerfoten hade utan tvekan platsat i EPL eller La Liga men resten kämpar för att ta en startplats i Superettan. 

Det är inte så mycket selekteringen jag är emot som begreppet ”elitsatsning” eftersom det exkluderar allt som definieras som inte-elit. Som lek. Som mindre allvar, som allting man är mindre bra på men kanske kan hjälpa en att bli bäst. Som det där fula grannordet ”bredd”, eller annorlunda.  Att elitsatsa är en slags ”contradiction in terms”, du blir inte elit ifall du ser dig som sådan. Satsa precis så mycket du själv vill och glöm inte att förlora då och då – oavsett vad du tävlar i. Jag tror också det är en förklaring till varför typ 24 av de 25 landslagsspelarna i 15-årsåldern aldrig blir seniorstjärnor – de har fått bekräftat att de är elit, är bäst. Efter bäst – vad kommer då? Hur hittar du som 15-åring motivationen att bli bättre än bäst? Vet du ens vad det är och innebär? 

Apropå boken bör det påpekas att det är väldigt svårt att skriva en bra bok om hur framgångsrik man själv varit. Oundvikligen leder det till att man liksom tunnlar sig själv på vägen…