Gamla tröjors testamente

Erik Nivas bästa bok är inte hans egen. 

Eller snarare, han har översatt ett 20-tal svenska fotbollsspelares äventyr i en utländsk klubbtröja till läsbar prosa. Det är hundra! Istället för långa, välskrivna Niva-texter får vi närmast filterlösa vittnesmål, böner, bikter och hämningslösa förhävelser.

Inte överraskande är John Guidetti den absoluta mästaren på det sistnämnda. Andra vittnar om falska lagkamrater, tränardespoter och frånvarande agenter. Många berättar om ensamhet, andra om familjeliv medan Patrik Andersson inte med ett enda ord nämner livet utan Bayerns tröjan. Kanske tolkar han utgångspunkten lite väl ambitiöst? Det svåra är att få rösterna att kännas autentiska eftersom så många fotbollsspelare skolkat från mediaträningens inskolning och är livrädda för att exponeras rent retoriskt – varför de försöker använda så många klyschor som bara möjligt. 

Erik Niva lyckas överraskande bra – jag har själv blandade erfarenheter av hur svårt det är att översätta elitfotbollsspelares berättelser till såväl funktionell bokprosa som meningsfulla tidningscitat. Författarens största utmaning är att beskriva glädjen och lyckan i ord när spelarna är vana vid att endast uttrycka det med skrik och uppsträckta armar, i en intim klunga bland andra svettiga unga män i identiska tröjor. Möjligtvis att de i en efterföljande TV-intervju på frågan hur det känns att vinna med glittrande ögon avslöjar att ”det går inte att beskriva”.  

Det går, med Erik Nivas som svettig sufflör. Slutsatsen är att ingen ångrar sitt äventyr och att Erik Niva förvaltat några unga män och kvinnor minnen till fantastisk fotbollsläsning! Själv har jag bara spelat en enda licensierad match i ett utländska klubblag och det är ett v mina allra starkaste idrottsminnen – vid 21 års ålder blev jag matchhjälte i ett Istanbul-derby, folk stormade planen för att röra och krama mig redan i halvtid, hundratal människor skanderade mitt namn under hela andra halvlek. De fortsatte så efter matchen medan de bar mig på mina axlar genom de trånga gränderna till det turkiska bad som var vårt omklädningsrum.

Erik Niva bakgrund är lite annorlunda. Efter tiotalet böcker på Modernista, i huvudsak återbruk av Sportbladet-texter om stjärnor, klubbar och till sist två volymer om sin egen tröjsamling fastnade landets främste fotbollsskribent i pandemin.  ”Något ska man ju göra” är rubriken på förordet till den fullkomligt naturliga uppföljaren till konfektionslitteraturen: ”Under tröjan”, på Mondial förlag. 

Fotbollsbiografier brukar vara läsvärd litteratur till 25 % och resten transportsträcka. Här får vi 25 spelare i koncentrat, få transportsträckor  – det är undersökande konfektionsjournalistik i kortärmat format – av alla cirka 25 tröjorna är endast Johnny Rödlunds i Energie Cottbus långärmad. Jag var nere där i gamla Östtyskland och intervjuade Johnny, jag minns de nedgångna, skitiga kasernerna till bostadshus i bjär kontrast till den gamla vackra, fridfulla arenan mitt i en stor bokskog. Jag hade aldrig en tanke på att fråga efter hans matchtröja. Erik gjorde, eller tröjan var ett par säsonger gammal när Erik började skriva men det spelar mindre roll – att sitta hemma, ringa upp några av de ”tröjor” man har och be dem berätta om tiden i de färgerna är överraskande fascinerande.

Det har blivit en öppenhjärtlig, avslöjande, ja nästan gripande bok om äventyr i främmande fotbollskulturer. Alla är inte lika frikostiga med känslor men även Patrik Anderssons berättelse blir läsvärd utan att han över huvud taget nämner nåt annat än fotbollen. Mindre framgångsrika spelare har mer att berätta om livet vid sidan om. Sebastian Johansson bikt om psykisk ohälsa i Turkiet är stark och blir inte sämre av att hans problem ökade vid återkomsten till Halmstad. 

Den kanske allra mest gripande är f d lagkaptenen i Helsingborgs U21-lag, Alexander Fioretos. I början av 2016, 19 år gammal, fick han chansen en vårsäsong i AI Kalloni, isolerat jumbolag i grekiska förstaligan. De är från ön Lesbos, nära Turkiet dit tiotusentals flyktingar kom och Alexanders berättelse handlar om hur det är att köpa 50 grillspett och skänka fotbollar och ändå känna en stor hopplöshet. Det reflekterar fantastiskt till hans liv på läktaren eftersom han i princip aldrig får spela. Men så, när Olympiacos med Jimmy Durmaz ska fira seriesegern på hemmaplan så får han hoppa in sista tio: ”bara att värma upp kändes hur stort som helst”. Han hann slå fem, sex passningar och man förlorade 5-0 men Alexander fotbollskarriär peakade just där och då. Efteråt fick han Jimmys tröja, signerad som han ramat in och hängt på väggen i studentrummet i Stockholm där han nu läser på Handelshögskolan. Det är en stor kontrast till John Guidettis berättelse om alla mål han gjort på ”allra yppersta världsnivå” men betydligt mer intressant att läsa.