One motsägelsefull målvakt

”One” (Politikens forlag) är två böcker i en, eller tre. Kasper Schmeichels far var legendarisk målvakt i Manchester United och har, 58 år gammal, precis publicerat sin andra självbiografi.

En engelsk del (författaren är engelsk journalist) närmast identisk med den förra: matchreferat med många namn och bäst-före- Millennieskiftet.

En ny som handlar om karriären efteråt och en del tidigare händelser från de omklädningsrum som han på ett ställe i boken lite motsägelsefullt säger sig aldrig vilja lämna ut. Som att offret för den värsta utskällningen/ hårtorken i manager Sir Alex karriär var lille, timide norrmannen Ole Gunnar Solkjear. Han fick rött direkt i vanlig seriematch när han försökt vara duktig, löpt hem och missat en glidtackling. En annan bra anekdot är hur dåligt DBU var beredda på att spela EM-92. De inte lyckades frakta A-landslagets dräkter från Köpenhamn till öppningsmatchen mot England i Malmö på åtta dagar. Så Peter tvingades stå i U-21-landslagets målvaktströja och den var inte enbart alltför liten utan hade också skydd/pads på armbågar och höfter – Peter hatade det. Ja, riktigt hatade.

De nya delarna handlar delvis om hans kamp att försöka vara kvar i fotbollskulturen. Om hur man nästan blev spelande tränare i Brøndby, nästan manager, nästan fick sitta i Brøndbys styrelse, nästan…   … och så slutar det med ett par extra bittra rader om hur mycket bättre Brøndby kunnat vara i fall…  …skrivet samma säsong som Brøndby faktiskt vann ligan med ett ung lag i huvudsak hämtat från den egna akademin. Jo, han dissar även den upplagan. Att uppdatera Peters minnen är lite motsägelsefullt.  

Det bästa handlar om att vara Kasper far och hur människor skrek och hånade hans son för att irritera fadern, för att fadern varit målvakt i en annan klubb än de höll på. När Peter på ett annat ställe romantiserar kring fotbollens uppgift i världens borde han kanske tänka på de männen och kvinnorna vid sidlinjen i pojklagsmatcherna. Istället har Peter under många år varit ”brand ambassadör” för Man United och fått bra betalt för att säga fina saker om klubben till dess supportrar. Däremellan har Peter försökt köpa en liten del av ägarnas aktier, har vikarierat som ambassadör för Putins VM i Ryssland och är just nu ambassadör för Qatar–VM och säger fina saker om mästerskapet som tillkommit tack vare gigantiska mutor och ett par tusen byggnadsarbetares död. Olof Lundh gjorde en bra intervju med Peter för några veckor sedan där nere. Jag är ledsen men jag har lite svårt att respektera Peter Schmeichel för att han låter sig köpas samtidigt som han moraliserar över de som köper och säljer fotbollsklubbar. Som Bröndbys ägare, och Man Uniteds. I decennier har han åkt runt, skrivit autografer, druckit och ätit gott samtidigt som han sagt fina saker om ägarna och nu…  … nu är de falska och giriga. Lite motsägelsefullt ifall du frågar mig.      

Klart bäst är kapitlet med rubriken ”At være målmand handlar ikke om redningar”. Jag  nickar instämmande åt nästan vart ord. Det här är min Peter Schmeichel – modig, annorlunda, rent av spännande och hänsynslöst öppenhjärtig men tyvärr på endast 16 av 400 sidor.

De korta delarna om problemen med att ha en son som är målvakt är också bra, liksom skildringen av faderns alkoholism. Den hade varit än bättre ifall Peter i det sammanhanget också berättat om sin egen relation till sprit – mer än att han och den före detta Playboybunnyn Laura von Lindholm tog till Bornholm en vecka tillsammans med en låda Champagne. Och sedan gifte sig. Eller så var det före de skiljde sig – blandar nog ihop det megalyckliga parets vilda partyn där. Känns dock lite motsägelsefullt.

Slutligen. Peter är känd för sitt fantastiska slut på Man United karriären: han släppte bara in ett mål i CL-finalen mot ett totalt överlägset Bayern München 1999 och var på tilläggstid över hos Oliver Kahn och hälsade på med kvittering som följd. Att han avslutade karriären med att ta en lukrativ säsong i Man City och besegra United med 3-1 har en del svårt att förlåta honom. Boken berättar inte så mycket om just tiden i City. Eller Ryssland, eller Qatar… 

Peter har stora händer, liksom hans far pianisten men den här boken lyckas han inte rädda.