Olof Lundh och Nationalteatern
Fotbollens återfallsförfattare bearbetar pandemin olika. Niva intervjuar ex-spelare, Frändén trycker mail, Lundh satsar på gamla artiklar i nån slags ”best of-bok”. Symboliken med att dra åt handbromsen på omslagets/livets elcykel är klockren. Lundh är landets bäste grävande fotbollsjournalist men i ”Sporten och livet enligt Lundh” vänder han bara jord. Det räcker inte. Även om många av texterna är hyfsat läsvärda. I alla fall när Lundh orkar bryr sig om det ”sufix” han kallar ”Författarens kommentar” – eftertexterna ger den här boken av recyclade reportage mer mening.
Boken innehåller en halvkort text om Toni Smith. Hon spelade collegebasket och vände sig bort från flaggan 90 grader. Hon var 12-13 år före Colin Kaepernick. Läser och fascineras. Vad hände sedan? Hur har hon det i dag, vad gör hon, har hon övertygelsen kvar, för att nu citera Nationalteaterns sångtext ”du slåss för Black Power än idag?”?
Låten ”Mr John Carlos” är en av den svenska proggens ”evergreeens” och handlar om hur ”jaget” möter 200-meterslöparen (och Tommie Smith) som vågade göra Black Power-hälsningen på prispallen i Mexiko-OS. Fyra år senare i München -72.
”Och Mr John Carlos, du grävde din egen grav
För idrotten står ovanför politiken
I din kista slog du själv in första spiken
Du borde ha nöjt dig med din stora seger
Och tänkt på din framtid som trevlig och framgångsrik neger”
Det är en ganska deppigt och illusionslöst låt men så får den svenske socialisten syn på en stor svart katt och blir lycklig över att den nu pensionerade, väldigt arbetslöse, sprintern fortfarande är en politisk panter. Varvid John Carlos svarar: ”det är inte en panter, det är en puma”.
Olof Lundh har orkat skriva tre rader. 18 år senare. Om vikten av sådana som Toni, bla bla. Inte ett ord om vad som hänt sedan 2003. Detta är skillnaden mellan Olof Lundh och Nationalteatern – de gör idrottarens öde till sitt eget. Lundh bara utnyttjar ”händelsen”, ser inte kontexten. Så att texten inte blir till något annat än ett nyligen publicerat historiskt dokument över Olof Lundh liberala tolerans. Eller för att citera Lund själv på ett annat ställe i boken, och om en annan global skotillverkare (Adidas dubbelmoraliska tröjpolicy): ”sett till tystnaden framstår budskapen som tomma ord.”
Det tar cirka tre sekunder att googla hennes namn och göra det arkiverade texten relevant och levande. Lundh orkade inte, eller hade inte lust. Så här sa Toni till The Orange County Register (Orange County var 2003 ett av de starkaste republikanska områdena i hela USA – 2020 föredrog man Biden före Trump, med marginal).
“I’m very glad that we have moved past the point of debating whether or not there’s a place for politics in sports,” said Smith-Thompson by phone from New York, where she’s a senior organizer with the New York Civil Liberties Union. “There are some people who are still against these expressions of social justice, but by and large, we are past the moment where people are saying politics shouldn’t be in sports, because they are. They’re in sports.”
Läs gärna mer:
About this entry
You’re currently reading “Olof Lundh och Nationalteatern,” an entry on Maxtiotår
- Publicerad:
- december 12, 2021 / 17:19
- Kategori:
- Idrott och moral, Litteratur, Musik, Nationalism, OS, Politik, Rasism
No comments yet
Jump to comment form | comment rss [?] | trackback uri [?]