Så talade Zlatan

Det är på sidan 82 som Zlatan för första gången lämnar bergen (kanske de vitklädda alptopparna Zlatan kan se från den stora nästan omöblerade lägenheten i Milano) och kommer ned bland människorna. Familjen flyttade permanent ”hem” till Stockholm efter åren i USA. Zlatan hade bestämt sig för att sluta men så blev Zlatan övertalad att ta en sista säsong i Italien. Så spelade Zlatan där men fick sedan erbjudande om att förlänga ytterligare en säsong för alla älskade honom och då accepterade Zlatan vilket innebar att Zlatan fortsätter bo ensam i Milano utan fru Helena och de två barnen som han saknar våldsamt, ”varje dag”. Fast Zlatan tog beslutet utan att fråga familjen. Zlatan medger på en enkel rad att hans beslut inte var perfekt. ”jag borde ha diskuterat det med henne”.

Andra gången Zlatan framstår som, om inte svag så i alla fall mindre övermänsklig, är på sidan 185. Då handlar det om att Zlatan inte längre slår straffsparkar efter att Zlatan missat fem stycken.

Tycker ni det blir mycket ”Zlatan”? Alternativet är gud, enligt Zlatan i ”Adrenalina – mina okända berättelser”. Zlatan har, med två undantag, aldrig gjort något fel i hela livet vilket förmodligen bidrar till att han accepterar artistnamnet. Han liknar Nietzsches Zarathustra som lämnar bergen för att berätta för människorna om Övermänniskan, den nye guden, deras nya förebild de ska tillbedja och efterlikna. Adrenalina är grotesk, och lite underhållande läsning men efterhand förödande för vår bild av Zlatan Ibrahimović. Jag tror huvudproblemet är att Zlatan inte kan skilja på människan och fotbollsspelaren. Zlatan berättar med stolthet hur Zlatan besegrar sina söner i fotboll på en spelkonsol.

Jag borde gilla boken. Lite avslöjande incidenter med domare, straffar, vänner, straffsparkar och en hyllning till cykelsparken och dess släktskap med taekwondo. Zlatan berättar hur det var att få en svår knäskada (och rehabba på rekordtid) och kommenterar till och med, indirekt, sitt äventyr som kvartsägare av Hammarby och dess malmöitiska konsekvenser. Här smyger den förtrolige, förstående Zlatan fram. Han som lyssnar, han som kanske ännu inte vet bäst. Dessvärre är resten av boken patetisk. Zlatan har gjort allt, är en Universums patriark skrudad i kortbyxor som faktiskt vet bäst, om precis allt. Alla lyssnar till hans visdomsord och ifall de inte gör det så misslyckas de. Påstår någon att Zlatan sagt nåt dumt har de hört fel. Sker något negativt är det alltid någon annans fel. Det är Gamla testamentet, i Zlatans tolkning. Och det skriver jag på fullt allvar eftersom Zlatan utan omsvep eller förbehåll redan på bokens tredje rad refererar till sig själv som ”en åldrande gud”. Ofta i tredje person.

Man ska undvika att läsa Adrenalina som en vanlig självbiografi. Tolkar man däremot de tio predikotexterna som en slags katekes av pedagogiska anekdoter från plan och omklädningsrum för tonåringar funkar det bättre.

Adrenalina handlar mycket om manlig heder, ära, rättvisa och inte minst Zlatans styrka contra andras svaghet. Boken innehåller massor av berättelser och citat som jag inte riktigt är säker på är helt objektiva. Jag tror många av de som tillskrivs ord och handlingar finner dem…  …typ okända tills nu. Kanske inte fabricerade och falska utan snarare en verklighetstolkning som inte delas av alla vanliga människor i Zlatans värld.

Till sina barn säger Zlatan att Zlatan stöttar dem så länge de ger tvåhundraprocent på varje träning – ”annars är det ingen idé att slösa bort tid. Stanna hemma och läs böcker i så fall”. På ett annat ställe konstaterar Zlatan att Zlatan aldrig läst en enda bok. Vilket kanske kan förefalla lite märkligt och motsägelsefullt när man skriver egna böcker och indirekt uppmanar världen att ta del av visdomsorden. Fast Zlatan är ingen vanlig människa. Däremot kanske Zlatans yngre son är det, fadern misstänker honom för bokläsning…

Zlatan skriver att han har mycket få vänner, ja mer än Mino som också blivit ”pappa, agent, allt. Hela paketet”.  En malmöitisk vän bekräftar det och det är en av bokens bästa delar – att han tvingats kapa alla relationer med de tidiga ”vännerna”. Den ende från Malmötiden som är kvar är islänningen Gudmunder Mete: ”han har aldrig varit avundsjuk och vi hörs fortfarande då och då”.

Han allra bäste vän numera lystrar till namnet Red, är en engelsk bulldog och ”den trevligaste engelsman jag någonsin har träffat”. Vilket är lite extra roligt eftersom Red kommer från en walesisk kennel. ”Jag saknar honom så mycket att jag har en kopia av honom, en sorts staty, i min lägenhet i Milano”. Som före detta hundcoach blir jag lite rörd av Zlatans kärleksförklaring.

Frun beskrivs som en stark självständig kvinna som tar hand om barnen och som själv ska göra karriär så fort Zlatan slutat. Barnen är hans allt och har är mycket beskyddande och stöttande. Han berättar till exempel hur han fått Hammarby att spela in alla träningar så han sedan kan sitta i Milano och kolla på dem och diskutera träningarna med sönerna.

Han beskriver flera gånger Berlusconi som en jämbördig, inspirerande vän, han köpte en lägenhet i Trumps hus i New York, han tycker inte man ska blanda samman politik och fotboll.

Boken är mycket italiensk, inte enbart till namnet. Zlatan ger en starkt machofixerad bild av Zlatan. Undantaget kvinnorna. Utöver Helena och Zlatans mamma är där inga överhuvudtaget. Och han skryter inte heller om sin attraktionskraft. I det här sammanhanget känns det onekligen som ett andrum.  

De svenska berättelserna är få. Zlatans bråk med Aftonbladet kommer upp och får symbolisera relationen till svenska journalister: de är fega, konflikträdda, saknar den heder och sakkunskap som engelska och italienska fotbollsjournalister besitter. Lite om uppväxten i Malmö, på ett ställe hävdar Zlatan att Zlatan aldrig spelat A-lagsfotboll i Malmö. På en annan plats att Zlatan blev fantastisk på huvudräkning och att kontrollera pengar efter att han ”lurats” av Malmö FF.  Zlatan berättar om vikten att ha en egen ö i Stockholm, berättar om vikten av att ha en egen jättelik skog där Zlatan ensam med sin bössa kan jaga björn på gränsen till Norge. Ja, han fick världens bästa jaktgevär av Mino i 40-årsgåva. I Italien tillfredsställs behovet av ensamhet/frihet genom att han kör sina mångmiljonbilar mycket, mycket snabbt på motorvägarna. Så att ingen annan hinner med. Ja, han är naturligtvis även övernaturligt bra på att köra bil. Landslaget får några rader allra sist, som en slags storsint ynnest åt de tålmodiga svenska läsarna. Janne Andersson, förklarar Zlatan, behöver inte längre ringa och fråga om han vill vara med eftersom ”När jag inte längre känner att jag kan spela för landslaget kommer jag att berätta det för dig”….

Så slutar boken vars författare sägs vara Zlatan Ibrahimović, som ”berättat” för Luigi Garlando och för översättningen står Viveka Holm. Luigi verkar ha gjort ett bra jobb. Zlatan måste ju ha läst och godkänt den här boken, eller? Här finns struktur och en del vackra omskrivningar, små poesiliknande metaforer bland allt det nietzscheanska. Viveka däremot har gjort ett riktigt uselt jobb. Huvudsakligen beroende på att hon inte har en aning om fotboll och att förlaget, stora, ärevördiga Albert Bonniers förlag, inte tyckte att det behövdes någon som korrigerande stolligheterna. Det gör att Zlatan ofta låter förvirrad, använder termer och begrepp som inte har med fotboll att göra. När Zlatan t ex beskriver en vacker kombination som ”snyggt spel”. Ligan kallas genomgående ”Mästerskapet” och vid varje sådant felaktigt svenskt begrepp stannar läsningen av och man tänker att det är lite märkligt att Zlatan pratar så lustigt och bidrar till intrycket att Zlatan bara snackat och skitigt i att läsa… …fast för en man som gjort allt, vunnit allt (hans Champions League plus VM- och EM-insatser nämns inte i boken) och som är en av Italiens (och USA:s) allra mest älskade och avgudade TV-personligheter (och aldrig behöver manus) är det kanske helt naturligt att nu i karriärens skymning även revolutionera fotbollsspråket?

Ps ”Så talade Zarathustra” är en samling tal, i form av en filosofisk roman av Friedrich Nietzsche från 1880-talet. Det är en mycket omstridd skrift men platsar helt klart i den västerländska filosofins startelva.

Pss Att Zlatan i en DN-intervju nu två veckor efter att bokens släppts tonar ned den bild berättelserna ger och säger att ”ingen är perfekt” kan tolkas som att någon som läst boken berättat för honom att han kanske överdrivet lite…

Psss: Jag bara älskar att han berättar om hur han flög in en afrikansk kvinna för att fixa hans hårknut inför matcherna. Underbart – men varför kallas den genomgående för en ”hårfläta”?