Därför slutade allsvenskan som den gjorde (en mellansäsongsserie i fyra avsnitt) – Del 1: Smärtan, och Jocke Persson

I princip alla som analyserar allsvenskan jobbar med den, är beroende av att haussa den och dess medverkande. De få, fria obundna observatörerna i fotbollsmedia skriver hellre om de stora ligorna i Europa än en misslyckad seriesammansättning med överstor publik. Därför når sällan analyserna längre än näsan – och stannar efter att ha utsett årets spelare och tränare.  I princip ett långt stjärnlöst mörker med alltför många lag, alltför få klubbar som satsar och alltför stor publik. Vanligtvis på konstgräs. 

Så jag skriver om klubbarna i tre avsnitt och sedan en sammanfattning.  Få se om jag orkar hela sträcken – är skitambitiös just nu på Annandagens morgon. 

Knäppaste klubben

Elfsborg – inledde bra, sålde en mittback, fick Rönning skadad och förlorade borta mot Östersund och Mjällby med 4-0. Hur förklarar man det och att de samtidigt var med i guldracet ända in i 29,5:e omgången då de förlorade mot AIK? =,5 för att de skulle avgjort AIK-matchen i förta halvlek och släppte sean in tre enkla i andra. Laget föll totalt samman, ungefär som vid 0—4 förlusterna. Jag vill påstå att tränare Thelin saknar nåt verktyg. Topplag ska inte få rasa samman så, tre gånger inom kort tid. 

Kanske kan man också spåra en förklaring i de pinsamt låga publiksiffrorna. Elfsborg hade fyra matcher utan publikrestriktioner. Då slog man om guldet, mötte man arvfienden IFK Göteborg, hade ett derby mot Varberg, Sirus och så finalen” mot AIK och ändå snittade man inte mer än 7500. Plockar vi bort 1000 Boisfans, 2000 från Blåvitt och AIK så landar vi på  cirka 6000 Elfsborgsfans som efter att inte fått gå och se fotboll i nästan två säsonger inte heller brydde sig om Elfsborgs guldjakt. 

Sämst skötta klubben

Örebro – jag har länge dissat öSK för behålla fjolliga nostalgigubbar och plocka in mediokra tränare. Och indirekt exponera domarkårens patetiska förmåga att ge Nordin Gerzic frisparkar tack vare dennes allt sämre balans och rörelseförmåga.  

Den ende tränaren av klass fick hoppa in i omgång 22, slåss mot övermakten för att sedan få sparken. Innan dess hade Axel Kjäll som sportchef hunnit tillsätta en tränare som aldrig fattade vad det handlade om och det var efter att Kjäll avgått som misslyckad tränare och naturligtvis blivit sportchef. ÖSK är klubben där sparkar dålig tränare uppåt och låter de kompetenta lämna. Hur Örebro ska ta sig tillbaka till allsvenskan begriper jag inte. Förra gången hade de många egna, unga, lokala spelare. Nu? Agon Mehmeti – eller blev han alltför dyr? Det var också Örebro som värvade den sämste elitspelaren 2021. I fall Rasmus Karjalainen var lika usel i Örebro som i HIF i Superettan 2021 vet jag inte men det är något fundamentalt fel i den klubb som värvar Rasmus. Och ger Taha Ali 16 minuter, lånar ut honom till Västerås där han blir en av svensk elitfotbolls stora snackisar med MFF och utländska klubbar som nyfikna. Förmodligen var Ali den ÖSK med största potential i år men det blev som sgt bara 16 minuter hos Axel Kjäll. 

Joel Cedergren kan dock vara ett bra val. Vilka spelare av kvalité får han att jobba med? 

Bara sämst

Östersund – alla tippade dem sist. Jag överraskades av att de trots allt tog en del poäng. Säger mycket om svensk fotboll. ÖFK säsongen 2021 är ett av väldigt många bra argument för en allsvenska med färre lag. När klubben åter fick fylla läktarna blev Jämtkraft Arena ännu mer ödslig. Jämtarna var väldigt stolta över sitt lag när de mötte Arsenal men i motgång var där liksom ingen eljest alls. Tragiskt. Vill ha tillbaka ÖFK men för närvarande verkar det inte finnas något som talar för det. Jag undrar var Nebiyou Perry är och varför han underpresterade så fruktansvärt? 

Den relativa toppklubben

Halmstad – Borde blivit 8:a, 9:a men har man en före detta målvakt som huvudtränare är målskillnaden 21-26 inte så konstigt. Haglund satsade på seriens kanske sämsta anfallspar i Boman och Antonsson. Det straffade sig på Olympia där Antonsson borde gjort två, tre mål. Att HBK åkte ut var lika sensationellt som om Hammarby vunnit guld. 

Tränarklubben

Få spelare är så synonyma med en klubb som Henrik Rydström och Kalmar. Efter att han stått i den alltmer märklige gamle Nannes skugga skulle han ta över laget och men fick sparken. Så kvalade Kalmar sig kvar och blev historiska efter att ha stannat i allsvenskan efter att inte ha vunnit en enda hemmamatch på sin ordinarie hemmaplan. Kommer a l d r i g hända igen. T o m Billingsfors var bättre än Kalmar FF 2020. Nu har frälsaren förlåtits och Kalmar tjusar Fotbollssverige med offensiv fotboll och välmotiverade spelare. I princip är det dessutom samma spelare som misslyckats flera år i rad. 

Med några spelare undantag tror jag att det här laget hade tvingats kvala i fall Rydström lämnar. Det sägs att han är på väg till Malmö, så fort transferfönstret öppnar. Jon Dahl vill ut i Europa, Rydström kräver att Kalmar värvar i fall han ska stanna. För en del positioner är riktigt taskigt besatta. Däremot älskar jag Piotr Johansson för att han är stark, snabb och har bra attityd. Har gjort det sedan MFF-åren men tyvärr har han varit utsatt för flera oförstående tränare. Vad kan Felix Beijmo eller Erik Larsson som inte Piotr kan? Mer än prata uppländska? 

En bra ledning i Sirius?

En organisation som lyckas skaffa två av landets bästa tränare kräver cred.Dessutom har tränarna utvecklat spelare som misslyckats på andra håll. Det är ett kraftig underbetyg åt de rika klubbarna som köper färdiga spelare som blir allt sämre ju större lönen är i storstäderna. Jag gillar Sirius offensiv lust, tränarens vilja att gambla och ta tre poäng istället för att försvara oavgjort. Oavsett motståndare. Det är sådana tränare, och klubbar som utvecklar svensk fotboll medan vissa överrika klubbar är en slags allsvenskans dödgrävare. de höjer lönetaket men vinner aldrig något annat än en serie då och då när de har tur och MFF halkar. Dessutom har jag alltid tyckt att Ortmark varit haft en kommande landslagsspelare i sig.

Ett tränare och en trupp att älska

Mötte ibland Jocke Persson efter Ängelholms matcher. Lite sur och småvresig vid förluster, och aldrig riktigt nöjd. Men alltid rubrikmässig. Minns hur han trakasserades av Rolf Zetterlund som förnedrade honom i sista matchen i Malmö. Läste en bra men alltför kort intervju i Offside. Inser att han tänker så stort och agerar med sådan energi att han är värd en bok. Högaborgaren skapar mirakel av spelardamm, tussar i hörnet av svensk fotboll som gång på gång tar guldglansen av toppklubbarna. Jocke använder en målvakt från 1970-talet. Han byter ofta sex, sju spelare mellan matcherna och tror mer på andra saker än kontinuitet och självklara startspelare. Varje spelare ska förtjäna sin plats i nästa startelva. Det skapar konkurrens, bra träningar och en motiverad elva. Oavsett hur många oerfarna spelare den består av. Det är intressant att hans fynd, när de går vidare sugna på högre löner i typ Hammarby och Blåvitt misslyckas fullständigt. Inte för att spelarna är dåliga utan för att de nya tränarna är fantasilösa – ifall de nu ens velat ha dit spelarna i fråga. Tränarna saknar ofta inflytande på spelarköp. I svensk fotboll. Undantaget Varberg som inte har råd att köpa någon färdig spelare. Det blir dessa maktens bänknötande marionetter och allvarsamma staffagefigurer inte bättre av. 

Varför han inte tränar en av de bästa klubbarna är för att han inte platsar i tränarmallen svenska fotbollsklubbar slaviskt följer. Ungefär som den likaledes egensinnige Jonas Thern. Varför det är så här återkommer jag till i sista avsnittet.