Som förrätt till VM – en av årets bästa fotbollsdokumentärer

Nr 10 mottog Mæhles inkast på knäet men bollen studsade väck. Vänsterbacken trodde att det bara var ett synnerligen dåligt mottag och tänkte ropa något skämtsamt men Christian Eriksen föll ihop – det var hjärtat som tappat sin grundläggande teknik.

Fotbollsåret var fantastisk, framgångsrikt, kaotisk och mycket känslosamt. För våra vänner på andra sidan Öresund. Christian Eriksen som låg medicinskt död i fem minuter på Parkens gräsmatta inför miljoner människor. Drömfotboll i världsklass. Det misstänkt riggade mötet mot England på Wembley. Plus att den älskade målvaktsprofilen och tränaren Lars Høgh kämpade tappert mot cancern tills han förlorade för en dryg månad sedan.

Allt detta i bra intervjuer, otroliga bilder och massor av känslor i ”Landsholdet bag kulissen” på danska kan man se på dr.dk  – helt utan restriktioner och ”lockdowns”. För det var ju det – att EM-matchen mot Finland samtidigt var festen som avslutade pandemiåret – trodde vi fram till 27:e minuten.

På dr.dk ligger också en lång intervju med Christan Eriksen som eget program. Den kom till stånd efter att public service-experten, författaren, BT-krönikören och min nya mediefavo Morten Bruun föreslagit att det var dags för Christian att bryta tysthetskarantänen och komma ut. Nu till nyår. För det fick Bruun kritik av Zanka Jørgensen men inte av Eriksen som genast ringde genast upp Bruun och frågade om han kunde fixa en lång intervju. En intervju som i delar även frontade de ordinarie nyhetssändningarna – så stora känslor har danskarna för Landsholdet. Det är också frapperande att de är så taijta – att lagmoral och samhörighet snarast gör att de liknar ett klubblag som spelat samman i många år. Något de utan tvekan vinner många poäng på. Det verkar som den fd Lyngby-tränaren Kasper Hjulman och gamle Celticspelaren Morten Weighorst ”har gang i det” och kan skapa något riktigt stort i VM.

Det har inte alltid varit så här. Under Morten Olsen ville ingen ens se de målfattiga matcherna. Hareide såg något men han och Jon Dahl Tomasson lyckades inte skapa den där stämningen, det som blivit den nuvarande duons adelsmärke.

Det är också frapperande hur mycket TV-dokumentären använder sig av stillbilder. För filmen förmedlar spelets skönhet men känslorna, de starka och överväldigande trollas fram av stillbilderna till spelarnas röster. Där skapas magi. Jag gråter. Tårarna bara rinner. Hoppas få gråta av glädje om elva månader.

Ps Eriksen pratar välartikulerad fynsk, Hjulman, Poulsen, Nørgaard, Delaney, Kjear och Mæhle uttrycker sig på begriplig ”själlandsmål”. Liksom Schmeichel som snarast talar en blandning av fynsk och internationell danska. Kanske går det lite snabbt ibland men det är en av årets mest känslosamma och bästa fotbollsdokumentärer. Allra bäst uttrycker nog Yassuf Poulsen det när han i början säger att det kan vara svårt att associera sig med oss fotbollsplaner om lever så annorlunda liv och så inträffar något som gör att alla vi spelare, och alla i Danmark, i det ögonblicket känner precis likadant.

Ps Och smikösen under förtexterna röker – bara i Danmark.