Sov medan idrottshistoria servades…

Förloraren Rafa Nadal, tänkte jag efter underläge 0-2 i set och 3-4 i game. Spanjoren har inte vänt ett 0-2 underläge sedan Wimbledon 2007. 14 år sedan. Så jag lade mig på sängen, läste en bok, somnade och vaknade lätt chockad och förvirrad till tacktalet. Missade en av idrottshistoriens highlights.

Den sjättesidade Rafa Nadal blev först i världen till den magiska siffran 21 Grand Slam-titlar. Som att vinna Fotbolls-VM tre gånger och få behålla pokalen, förutom lite andra freebies. Så stort är det. Dessutom var det endast andra finalsegern i Australien. Så inte enbart vinsten i sig, inte enbart hur man trotsade alla odds, underlägen och ”åldersdomar”. Inte enbart krossade han statistik och tradition – han satte också ett sagolikt vackert slut på en turnering som var nära att bli en stor skandal. Att Novak Djokovic inte lyckades fuska in sig i Australien Open var en stor seger för tennis, sport och medmänsklighet. Inte lika mycket för de arrangörer som försökte få honom inkuppad i tävlingen.  

Nu hoppas jag Federer blir frisk, Djokovic tar sina sprutor och så lovar jag själv hålla mig vaken under Paris Öppna – precis som jag gjorde för 40 år sedan när Willander dominerade och jag varken fick någon biljett eller chans att se finalen på fransk TV. Men jag var där, på sätt och vis ändå. Nu är jag säkert på längre avstånd men med streamningstjänst.

Ps Baslinjebollare eller inte. Störde mig likväl på publikens psykningar av Danill Medvedev. Tennisentusiaster ska hålla sig borta från sånt. Tennis är alldeles för mentalt ansträngande sport för att korkad publik ska blanda sig i och förstöra tvekampen.