En nygammal MFF-are i VM-truppen?

Kollar på den svenska landslagstruppens försvarare och blir lite rädd. Sedan ett drygt år tillbaka, efter att Janne Andersson äntligen vågade satsa på Isak och Kulusevski, är det offensiva spelet Sveriges styrka – och försvaret svagheten. Tvärtemot hur det varit de senaste 15 åren. Förutom Nilsson Lindelöf ser jag ingen övertygande internationell kvalité. Det finns dock en spelare som jag tror hade blivit en perfekt mittback – även i landslaget. Det är aldrig alltför sent att lära gamla hundar sitta. Han är visserligen kort ( så kort att han fått smeknamnet ”Taxen” för 50 år sedan) men mittfältaren är relativt snabb och en duktig närkampsspelare även i luften. Han är utomordentlig passningspelare och har ett fantastisk spelsinne men av någon anledning har ingen sett att Oscar Lewicki kunde bli en mittförsvarare av oerhört hög kvalité. Som mittfältare är han allsvensk stjärna och kanske tycker han själv det räcker gott.  Det är dock lite synd att han inte får chansen att spela på sin rätta position. Jag har skrivit om det flera gånger men det är inget som talar för att Milos ser honom som något annat än mittfältare. På samma sätt tror jag inte Milos räknar Martin Olsson som mittback – trots att det numera är hans bästa position. Jag vill hävda att Olsson är bättre mittback än båda MFF:s nyförvärv på den positionen. Kanske liknar han Moisander alltför mycket – en spelande mittback med bra balans som är trygg med bollen, hårt i kroppen och så oerhört spelintelligent att han vinner de flesta närkamper. Nielsen är mer flegmatisk – chansar, satsar på glidtacklingar och är kung i luften.  

Förutom att Lewicki kanske inte vill så tror jag att fotbollen generellt är alltför konservativ vad det gäller positioner. Ofta är elitspelare så snabba och tekniska att de hamnar långt fram på plan – där är de överlägsna i ungdomsåren. Under junioråren och kanske första seniorsäsongen omskolas de – vanligtvis till ytterspelare eftersom de har snabbheten gratis men inte kan konkurrera offensivt. Potr Johansson är et lysande undantag – allsvenskans troligtvis bäste högerback! Några tar ett steg ner för att de är duktiga med boll och lika gärna passar som gör mål. Men omskolning är alltför ovanligt. Varför vara medioker på en position när man är bättre på en annan?

Oscar Lewicki borde gjort samma resa som den nyligen pensionerade Pontus Jansson – från anfallare till högerback till innerback. Då hade de båda varit högaktuella som startspelare i kvällens VM-kvalmatch. En lite osnabb balansspelare i HIF blev landslaget mittbacksikon så snart Janne Andersson tog över efter den fiaskoförföljde Hamrén:  ”Granen”. 

I dag kom också beskedet att ”knäskadan” Lewicki haft nu är färdigrehabbat och han utesluter inte ett inhopp i allsvenska premiären. 

Samtidigt kan man läsa att det är samma skada som han fick för sju månader sedan – d v s inre ledbandet i knäet. Då var han tillbaka alltför tidigt 8″spelade på sprutor”) och slog upp samma skada i allsvenska avslutningen. Ungefär samma rehab-idé som förstörde Rasmus Bengtssons sista säsonger. Idag är Lewicki tillbaka i ”lagträning”. Jag vill nog hävda att han inte ska spela match på ytterligare två, tre veckor, kanske mer. Även om ledbandet är läkt och starkt är det så många moment där det bör härdas försiktigt. Speciellt som han haft två skador på samma ställe. Går Lewicki hårt in på en 50/50 med bredsidan är det uppenbar risk att ledbandet får en ny ruptur, hel eller delvis. Det är samma ”våld” som inträffar då man täcker skott med innersidan av foten – knäleden är vriden och belastningen blir alltför stor.        

Så räkna inte med Lewicki de första omgångarna i allsvenskan. Förhoppningsvis kan vi räkna med honom som mittback i VM-truppen om ytterligare sju månader. 

Ps Har gnällt om det här tidigare ( både omskolning och och ansvarig rehab) men det är så uppenbart att Lewicki borde byta position, så snart som övligt. Speciellt ifall MFF annars förlitar sig på en högt stående trebackslinje som är 104 år gammal.