Fasta situationer, presspel och ”den inre yttern”

Nio mål, fyra på nick, i princip alla på grund av grava misstag. Andra återkommande inslag i lördagens allsvenska målmiljöer var hörnor, målnickar vid bortre stolpen och mål på målvaktsreturer. Vi får se om tendensen håller i sig över hela premiärhelgen.

Alla fyra tränarna, och kommentatorerna pratade presspel. Under vintern hade man förändrat och ”utvecklat det”. Häcken var klart bäst. Helsingborg det mest okoordinerade och fega. Till och med värre än AIK i första halvlek. Häcken hade fem mittfältare som löpte mycket utan boll och åtminstone två av målen kom tack vare bra press.

Norske tränaren Per-Mathias Högmo nämnde före matchen också något om vad de kallar ”inre löpare”.   Det är mer eller mindre detsamma som jag tidigare på dagen tyckte borde bli Norrköpingstalangen Ishaqs position. Norling försökte i cupen att ge Skulason den rollen men han är alldeles för långsam. Tror Norling tillmäter rollen alltför mycket närkamper, defensivt tänk och teknik när det i själva verkat handlar om att orka springa snabbt centralt i omställningar och läsa motståndarna tidigt när man pressar. Skulason har spelförståelsen men saknar fart, jag tror Ishaq har båda kvalitéerna på så hög nivå (plus lungorna) att han inte ens behöver undvika det han är dålig på eftersom det inte blir så många närkamper när varken du eller motståndaren har bollen. Jag kallar det den inre yttern för att betona att man först och främst måste ha speed och spelförståelse. Att bollen blott är ett bihang i en inre ytterns arbetsuppgift.   

Häckens nye dansk Mikkel Rygaard hade delvis en sådan här roll. Han var utomordentligt duktig i den även om han saknar snabbheten. Jag tror att Sebastian Larsson fått den rollen i AIK. Det såg ut att vara cirka fyra, fem år alltför sent. Det var nog bland annat därför han var så sur i eftermatch-intervjun på Discovery.