Himmelsblå haveriutredning (å pinsamma HIF)

Mina skånska lag fortsätter förlora. Två självmål var, i två raka matcher vittnar om att försvaret är ängsligt och dåligt. Uteförsvararna överarbetar, litar inte på målvakt och sitt eget omdöme eller är helt enkelt inte tillräckligt bra just nu för den här nivån. Det går alltför snabbt.

I MFF:s fall beror det på att man värvat fel. Hade inte Putin gått in i Ukraina hade Dennis Hakzickdunic varit kvar i Ryssland och Chalus lagets startande mittback. Moisander är värvad som reserv för Knudsen som vänsterback. Det var rätt att tänka att det behövdes en backup som mittback men den rollen borde Martin Olsson haft. När han spelade 15 matcher i HIF 2020 som mittback var han en av seriens två, tre bästa. Klart landslagsmässig i den rollen. Han hade inte gjort de rookiefel som Larsson ständigt gjorde sig skyldig till.

För HIF är det helt enkelt alltför defensivt dåliga mittbackar. Weberg är inte allsvensk utan boll – men kanske bäst i hela serien med boll i den positionen.

Framåt är HIF impotenta och skapar lite och det de skapar missar de. Som att ha ett friläge och sparka i luften. Eller ha en inhoppare som Karjalainen. Pinsamt.

MFF har av någon märklig anledning trott att Abubakari var en bra forward. Jo, han är stark men lyckas sällan utnyttja det. Han försöker ofta filma och väljer nästan undantagslöst fel alternativ. Hans första val är nästan alltid att dribbla – när han ska spela. Spelar han direkt blir det ofta en dålig passning. Detta var uppenbart redan i höstas och vintras. För mig är det oförklarligt hur MFF kan ha kunnat bedöma en spelare så fel. Liksom att IKT inte är den måltjuv MFF skriker efter.

Apropå att bedöma spelare fel. MFF:s tredje bäste mittback är Martin Olsson. Medan Eric Larsson varken är mittback eller vänsterback. Men hans brist på talang för rollerna blir än mer uppenbar som mittback än som vänsterback. Hur man kan låta hjalmar Ekdal, en mittback oantastat ta ned en boll och avsluta är helt ofattbart. Larsson går dessutom ifrån, eller sluta springa efter, när Ekdal tar ner bollen – så som att Larsson tänker att då är det målvaktens boll. Typ. 

Diawara är reservmålvakt men några av hans svagheter blottades lite väl smärtsamt vid de två sista målen. Det första är en boll som är på väg ut som han slänger sig på och blockerar så det blir en passning till mittbacken framför mål. Ifall du gör en sådan räddning ska du antingen hålla bollen eller styra den ut till hörna – aldrig lämna en retur rakt ut när målet är tomt.  Fyran är ren skär målvaktspsykologi: Han har räddat en boll som skulle gå utanför., alltså släpper han nästa farlighet i tron att hans ursprungliga bedömning är fel och så släpper han den – och bollen går stolpe in. Hans målvaktsmedvetande säger: sträck ut händerna och styr undan/blockera. Sedan kommer traumapåminnelsen – du gjorde fel, gör inte om felet och så gör Diawara fel igen.  

Det är inte hans fel att MFF förlorar, han gjorde även flera bra ingripande men det hade känts bättre i MFF med 0-2 än 0-4.

Samtidigt är det kanske den tankeställaren MFF:s av hybris smittade ledning behöver, de som levt i tron att Chalus är en bra, pålitlig mittback, att Abubakari är lagets förste forwardsavbytare och att några av lagets unga spelare mår bäst av att träna med MFF istället för att lånas ut och få speltid. Som Adrian, Seijdu och så den dyre Gall som bara varit dålig ända sedan han köptes för tre, fyra säsonger sedan. I efterhand kan man jubla åt att Binaku kunde avyttras. Är det samme agent de två har?

Jag tror att den främsta anledningen till MFF:s problem de senaste säsongerna är ledningens oförmåga att bedöma forwards och speciellt målskyttar.  Det näst allvarligaste misstaget är att ersätta den undermålige Brorsson med Chalus. Ingen av dessa har varit tillräckligt bra för att vara tredje eller fjärde mittback i det MFF som har så svårt att spela med en trebackslinje. Kanske för att man köpt på sig alltför många ytterbackar?

Sedan är naturligtvis skadorna det stora problemet. Men det är en helt annan text. Att förlora 0-6 i Stockholm var en behövlig, närmast nödvändig reality check!