Våldsamt avgörande cupfinal

Jag tänker mig två scenarier: att favoriten som vanligt förlorar eller att Hammarby tar en snabb ledning. Varefter MFF går ned sig mentalt och det rinner på eftersom de vitgröna spelar på hemmaplan. Ett trauma vilket i sin tur resulterar i att MFF sparkar Milos. Vilket i sin tur går ut över Degerfors på söndag. Vilket gynnar HIF. För enögda, krisbearbetande helsingborgare finns här världens win-win-chans.

Tjusningen med cup är att den sämre har bättre chanser – för att med rätt attityd och lite tur är allting möjligt. Till och med att Malmö FF vinner sin första cuptitel på 33 år.

Mot MFF talar förstås alla skador, dålig form och ett uppenbarligen ganska utbrett missnöje med nye tränaren. Mot MFF talar också att de är MFF, att de alltid tycker de är bäst och egentligen bara borde vinna. Det där med attityd och att överraska i cupen är inget som klubben identifierar sig med. Denna himmelsblåa hybris är, ur ett svenskt perspektiv, monumental och har orsakat många förlorade SM-tecken. Och cupfinaler. Motståndarna spelar cupfinal, för MFF har det bara varit ännu en match de ska vinna för att de är MFF och har så överläget bra spelare.  Eller hade.

Alla skadorna har blottat en bänk utan särskilt mycket kvalité. Trots klubbmärket på tröjorna. Eller snarare tror jag att omständigheterna gjort att det är väldigt svårt att komma från bänken och leverera i MFF.

Nu sägs det att flera av de skadade nyckelspelarna är tillbaka. Jag sätter ett frågetecken för det eftersom MFF sagt så inför varje ny förlust i maj. De har suttit på bänken eller inte var med i truppen. Kanske har det varit för att spara dem och i så fall kan faktiskt MFF förlora och Milos ändå sitta kvar eftersom laguttagningen då dirigerats från högre ort.   

Både spelare, och tränare, befinner sig i en situation som skriker på upprättelse och revansch. Milos för att han fick sparken från Hammarby under anmärkningsvärda former. Spelarna för att de har med sig 7 000 supportrar som innebär oerhörd energi – ifall man kan förvalta den. Men samma supportrar kommer kräva deras huvuden på fat i fall de förlorar för fjärde matchen i rad. I så fall krävs offer och då ligger ”tränaren på nåder” illa till.

Jag tror att spelarna har lidit så mycket att de iklär sig rollen som underdogs och därför vinner landets i särklass bästa cuplag, historiskt sett, för första gången en final på 33 år.