Bristen på ansvar i svensk fotboll

Alla ska med – när Sverige ställer om. Tänk om Janne Andersson nåtts av Miljöpartiets valbudskap och insett att långa bollar på den isolerade Alexander Isaks huvud inte funkar?  

När Sverige ställer om ska alla löpa framåt, i samma riktning för en mer hållbar, trepoängsrikare framtid. Det håller inte att tjonga upp fossil-bollar och sedan hoppas att 65 kg Isak ska agera bred, tuff targetplayer. Är det OK att officiellt dissa Nato i 60 år för att sedan komma springande och hjärtskärande be om hjälp så fort förutsättningarna förändras och ”Isak” är isolerad? Samtidigt som man inofficiellt i 60 år bekänt sig till Nato och tränat tillsammans?  

Janne Anderssons socialdemokratiska landslagstaktik fungerar inte ifall hälften av spelarna inte vågar löpa framåt utan ängsligt stannar kvar 50-60 meter från det norska målet. Ifall man försvarar så lågt och med så många spelare som Sverige gjorde i går måste alla ha modet att ta hela löpningen och att våga pressa högt ibland. Delaktighet, personligt anvarstagande är viktiga bitar i en blågul omställning.

Att vara utspelade och förnedrade av Norge (killarna från södra Malmö med invandrarbakgrund; Robin Olsen och Anthony Elanga räddade den svenska hedern) är inte OK. Ändå ger alla medier nästan samtliga svenskar godkänt betyg. Precis som i svenska skolan. Som om det viktigaste är att alla är godkända, inte vad de i själva verket presterade (eller att man kan köpa sig till höga betyg bara ens föräldrar har råd att välja en tillräckligt exklusiv friskola). Alla landslagsspelare gjorde naturligtvis sitt allra bästa men i fall det inte räcker – ska vi nöja oss med det eller ska vi våga ställa krav? Hade motståndarna varit absolut världsklass hade jag accepterat nederlaget och den misslyckade taktiken men Norge, rankade 41:a?

Sverige genomförde pliktskyldigast en av många avslagna matcher i Nations League, Norge mötte grannen i ett hett derby.