Nadia Nadim – en damfotbollsikons fall

Den svenska bildtidningen ”Se” hade en dansk motsvarighet i ”Billed-bladet”. På dr.dk ligger nu en fem avsnitt lång utmärkt dokumentär om sensationsjournalistik och Danmarks 70-tal med resekungen Simon Spies, boxaren Tom Bogs, kungahuset och en massa naket. Där säger deras stjärnreporter att det betalde sig bra att bygga upp en okänd människa och att det betalde sig ännu bättre när fallet kom. För det kom, alltid.

Nadia Nadim har gjort 99 landskamper och blivit vald till ”Årets dansker”. Hon, hennes mor och småsyskon flydde Afganhistan när deras far, en general, mördades av talibanerna. I Danmark utbildade hon sig till läkare och var en av få lyckade danska exempel på integration. Nu är hon 34 år och har blivit uttagen till danska EM-truppen på villkoret att hon ställer upp och förklarar varför hon för ett år sedan blev ambassadör för VM i Qatar. Ett land där hennes lagkamrat Pernille Harder inte är välkommen eftersom hon är lesbisk.  

Ikonen lever ihop med en kritiserad, rätt mycket äldre amerikansk fotbollsagent som nyligen, och på oklara grunder, idealiserades i Offside.

Allt Nadia Nadim brukar säga blir till rubriker. Speciellt den här gången. Det blev en tragisk fars. Dels för att hon uppvisade ett förbluffande förakt för media och en arrogans och likgiltighet inför människoliv. Hon kallade generellt massmedia för ”skvallerpress” och försvarade sig med att antingen påstå att hon som muslimsk kvinna var den enda som kunde göra någon skillnad vad gäller kvinnornas brist på demokratiska rättigheter, eller göra jämförelser. På frågan om vad hon får betalt frågade hon journalisten vad han fick betalt och när denne hävdade att det var ganska irrelevant men att han gärna upplyste henne om det så vägrade hon svara. Hon påstod sig ha förändrat kvinnors möjligheter att spela fotboll i Qatar eftersom en inhemsk journalist på en presskonferens i samband med utnämningen frågade om hon kunde tänka sig dam-VM i Qatar. DET var ett fantastiskt framsteg ingen annan än Nadia Nadim kunde ha åstadkommit.  Tyckte Nadia Nadim och jämförde sig med Kasper Schmeichel som inte lyckats ”göra skillnad”.

Det värsta ögonblicket var när hon på frågan om de 6500 döda gästarbetarna och de fruktansvärda förhållandena sa att det visserligen var ”ærgerligt” (tråkigt) men att hon hade talat med några av arbetarna från Tibet och de var lyckliga över att de hade fått så fina arbeten och kunde försörja sina familjer. Och så hoppades hon att arbetsvillkoren skulle bli bättre och att skvallerpressen skulle sluta mobba henne för att hon var en ung, kärleksfull kvinna.

Det finns naturligtvis enbart en grund för den här tragiska fotbollshistorien – samma grund som fått bland andra Kim Källström, David Beckman att bli ambassadörer och som fick Peter Schmeichel att bli ambassadör för VM i Ryssland. Girighet. Arrogans. Likgiltighet.

Så vad betyder det rent fotbollsmässigt? En gång var hon briljant med bollen. Hon hade till och med bra nickteknik. Nu är jag osäker på om hon tar en plats i startelvan eftersom hon genomgick en total knärekonstruktion (korsband, menisk och inre ledband) för två år sedan och inte riktigt gjort comeback i stora sammanhang efter det. Ifall hon är på plan känner jag ingen sympati för det hon just i det sammanhanget representerar. Då håller jag på motståndarna.  Det kommer förmodligen innebära en del frustration eftersom jag kommer se EM-turneringen med en massa danskar. Eller tänker de likadant som jag? Näh, knappast. Negativa rubriker har en tendens att försvinna mycket snabbare i Danmark än i Sverige. Man säger ”pytt med det” och går vidare som om ingenting överhuvudtaget har hänt…

Om hon inte spelar – jag vet inte. Om hon över huvud taget inte medverkar så stärker det min glädje över danskarnas eventuella framgångar. Men det är förstås i så fall efter slutsignalen.

Det är komplicerat. Både att vara girig damfotbollsstjärna och moraliskt belastad fotbollssupporter.