Sport och dansk identitet

Danmark är tillsammans med Holland världens främsta cykelland. Holland satsar underbart mycket pengar på infrastruktur. Danska politiker i princip inget alls men de var ändå beredda att köpa tre sträckor blandad Tour de France för cirka 350 MSEK. Så vad fick de?

En rödvit folkfest. De hundratusentals som trotsade regnet i Köpenhamn övertrumfades endast av de upp emot en miljon danskar, och en del svenskar, som kantade gårdagens andra etapps 18 mil. I princip ingen försökte springa med ryttarna, det hejades friskt, solen sken, Själland var pyntat och Magnus Cort Nielsen vann bergströjan efter att ha varit först över tre små kullar.

Alla danskar jag känner har varit ute och hejat, målat sig, ätit, druckit och dränkt sociala medier i bilder på förbisvischande anonyma tävlingscyklister bakom stora solglasögon. Det förstärkte bilden av danskarnas genuina cykelkärlek, trots politikernas likgiltighet. Vilket också tar sig uttryck i att antalet cyklister i Köpenhamn minskar samtidigt som antalet bilister ökar dramatiskt. I princip har ”Le Tour” enbart innehållit en enda negativ sak: höjdpunkten, trekungamötet över Stora Bält.

Här gled Dannebrogen, drottningens vita yacht, under den 18 km bro som förenar huvudstaden med Provinsen väster om Bröndby samtidigt som fältet ovanför trampade på i motvinden. Eftersom Drottningen glömt köpa officiell reklamplats fick inte skeppet sina tio sekunder av ”fame” i TV och de svenska kommentatorerna hade ingen reklamtext att läsa upp – de hade över huvud taget ingen aning vad det var för ett antikt fartyg med stor dansk fana i aktern.  

Mötet har i månader lanserats som hel tourens absoluta ”highlight”. Kommentatorerna, och dansk media, har matat oss med skräckföreställningar om att den eventuellt kraftiga danska vindarna kunde avgöra hela tävligen. Men även om det blåste lite mer än vanligt, typ 8-10 sekundmeter på toppen, så klämde klungan ihop sig och trampade på. Det var bara så oerhört långtråkigt. Hjälpryttarna tog vinden för stjärnorna, ingen försökte sig på ett utbrott eftersom det var dömt att misslyckas. Istället rörde sig klungan likt en steril organism över ett dött landskap. Inte helt olikt de cykellopp som genomförs i Gulfländernas öknar under vintermånaderna. Ett brutalt avslöjande av att cykellopp i TV är totalt beroende av omväxlande landskap, vägar som svänger och skiftar och framförallt publik som hejar. Plus då känslan av total oberäknelighet – att något kan hända när som helst.

De där 20-25 minuterna på bron måste ha varit en av de senaste årens mest misslyckade sportidéer. De två främsta nationella symbolerna gav ett fullständigt anemiskt intryck i mötet med den ultimata symbolen för  manlig uthållighet och relativ enfald. För innerst inne är det rätt enfaldigt att bruka så mycket personlig energi, och samhällskostnader, på att 170 män ska cykla i tre juliveckor.        

Cykel är dock lösningen på många av våra svåraste klimatutmaningar. Köpenhamn fick, tillsammans med köpet av Tour de France ett toppmöte på två hjul med bland annat holländaren Frans Timmermans, EU:s förste vice ordförande. Han och hans följe anlände till toppmötet i en stor BMW, följd av en WV-buss. Frans fysionomi skvallrar om att han förmodligen aldrig sitter på en cykel. Vilket inte hindrar att han som EU-kommisionär för klimatfrågor verkligen kan göra skillnad. Jag och min höghjuling var under märkliga omständigheter inhyrda för att överraska Timmerman när han anlände till toppmötet. Efter sex månaders planering fick vi reda på det en timme innan han skulle anlända. Vilket blev två timmar. Liksom bron var det en idé som inte funkade så bra i verkligheten. För vad hade Timmermans livvakter tyckt om att plötsligt utan förvarning omringas av sex höghjulscyklister som spärrade vägen mellan säkerhetsbilen och entrén? Att vi, sex medelålders lyckramän från tre kontinenter på väldigt stora cyklar, spelade rollen av pinup-tjej som hoppar fram ur kakan och överraskar en av världens mäktigaste politiker?

Jag, och mina kollegor, avstod genom att stå av. Men annars var det fint att cykla omkring i kvarteren runt Rådhuspladsen och väcka beundran och nyfikenhet för alternativ urban logistik. Folk hejade, skålade och skrålade från uteserveringarna och tog massor av bilder, nästan som under det riktiga Tour de France. Det är gjorde vi på helt eget initiativ. Enligt våra uppdragsgivare kunde man inte cykla i Köpenhamn vid den här tidpunkten utan vi skulle bara sitta där i sex timmar och vänta på Frans Timmermans, i utbyte mot att de betalde tågbiljetterna över den stora östliga bron som förbinder huvudstaden med sitt gamla skånska appendix…  

Så kan det gå…