Krampaktigt i kvarten

33-3 i avslut. Det påminde ofta om ungdomsfotboll när det ena laget är så där förödmjukande överlägset. När de lyrar in bollar att nicka på för att motståndarnas vänsterback är 151 cm lång och aldrig någonsin vunnit en nickduell. Tyvärr händer det här alltför ofta i damfotboll. Matcher på yppersta elitnivå ska inte resultera i 55-0 i avslut. Eller 33-3 i en kvartsfinal i EM. Eller 8-0-segrar i gruppspelet. Det är en fin tanke att ”alla ska vara med” men det är samtidigt en orsak till damfotbollens alltför långsamma utveckling.

Sverige gjorde 1-0 på tilläggstid, på 33:e avslutet. Mittbacken Sembrandt tjongade resolut bollen i mål från nära håll. När jag går igenom statistiken från andra landskamper är mönstret tydligt. Sverige har plågsamt svårt att göra mål. Trots massor av chanser.  

Blågult hade total kontroll på matchen igår. Belgien lyckades inte komma till ett enda avslut på mål. De svarta möjligheter som uppstod berodde snarare på Hedvig Lindahls fötter än belgiska farligheter. Lika bra som hon hanterar inlägg och blockerar bollar – lika osäkert känns det när bollen ligger vid hennes fötter. Hennes snabba utsparkar efter fasta situationer var inte heller godkända.

Däremot gillade jag att man slog snabba hårda passningar längs marken och ofta förbi närmaste medspelare. Det gjorde tt ytterspelarna kom mot sina försvarare med fart och dribblade ofta av dem. Man rullade inte runt – något flera herrallsvenska lag borde lära sig av. Försvaret kändes bra, samspelet och klokt. Här är två saker Sverige leva länge på.

Problemen var två. Tjejer är väldigt dåliga på att nicka. Att inte kunna styra ett löst inlägg när man får stå och nicka mot en så pass kortväxt spelare är helt enkelt dåligt. Alla nickar som om det var i eget straffområde och inte i motståndarnas. Liksom en del herrspelare i eliten i gör. Man nickar bort: högt och långt utan att styra bollen nämnvärt.

Kosovare Assllani gjorde en hel del bra saker och jag gillar hennes attityd men hon tog flera usla avslut där hon borde passat. Inte minst med tanke på att hon faktiskt inte kan nicka. Lika bra som hennes teknik med fötterna är – lika dålig är hon med huvudet.

Att två tredjedelar av avsluten var utanför är heller inget bra betyg. Huvudsakligen beror det på att spelarna saknade aggressivitet. De stod stilla och väntade på bollen. Och när den hamnade hos dem var de tvungna att först lägga den tillrätta – trots att det flera gånger enbart skiljde en meter eller två till mållinjen.

Ett tag kändes det surrealistiskt med alla patetiska missade avslut. När bollen är så nära är det som supporterkroppen känner att det ska bli mål och börjar resa sig, glädjeropet är på väg genom strupen, armarna lättar. Men nej. Att vi reagerar så här beror på att kroppen ligget några tiondelar före ögonen. Hjärnan regerar spontant på något den upplevt tidigare medan ögonen tar lite tid på för att ”scanna in nuet”, koda och sända signalerna till hjärnan som sedan ska fatta beslut och skicka ut order till kroppens leder och muskler. En process som tar cirka två tiondelar och får oss svenska damfotbollssupportrar att påbörja det firande som igår avslutades med en suck, 32 gånger i rad. Vi tar ut målskyttet ”i förskott”.

Med aggressiviteten kommer rörelsen framåt. Det spelar absolut ingen roll hur bollen går in – bara den gör det. Bäst fungerar det ifall du rör dig i samma riktning som du vill bollen ska gå. Inte står och väntar. Den mentaliteten är det som i första hand skiljer Sverige från sitt första internationella mästerskap på 38 år.

Statistiken säger också att possesion var 52-48 vilket jag finner lika absurt.  gjorde en bra match mot Belgien. Samtidigt är det förbluffande att ett så dåligt lag kan ta sig till. Det blev  det borde blivit 6, 7-0. Så fruktansvärt, ja nästan var svenskorna.

Det var framförallt två saker som orsakade ett pinsamt ”nära-förlängnings-upplevelse”.