Bäst balans vinner

Världens längsta och tuffaste cykellopp (400 mil +, cirka 85 timmar i sadeln) avgörs på en sekund. Det är balansen under ett ögonblick som bestämmer vem som vinner.

Duellen mellan titelinnehavaren Pogacar och den lika unge Vingegaard i gult avgjordes i går. Med 30 kilometer kvar och en hel del misslyckade ryck uppför bestämmer sig den alltmer desperate slovenen för att försöka köra ifrån dansken, utför. De har ju inga backar där i Danmark.

Kanske är det modigt, kanske genialt. Kanske bara dumdristigt. Ibland går det i 80 km/h. Pogacar först, dansken några centimeter efter.

När de är på väg att rulla ut ur en skarp vänsterkurva ligger dansken så nära att han inte hinner se ett litet gupp i den dåliga asfalten. I det ögonblick han åter börjar trampa ligger inte kedjan riktigt på, han trampar ett halvt tag utan motstånd vilket gör att han får framåtrotation och därför lyfter bakhjulet. Det tar ett rejält skutt – hoppar ett par tre decimeter åt höger. Överkroppen följer givetvis efter och så är Vingegaard plötsligt på väg ut i den pyreneiska naturen. Till höger. I princip i samma tiondel lyckas han vrida ur skon och kasta vänsterbenet rakt ut åt sidan. Likt en akutkissande hanhund återfår han några tiondelar senare balansen och håller kvar cykeln i vägens riktning.

Pogacar ser Vingegaard vingliga färd och tänker att dansken nu inte kommer våga köra lika hårt i resten av nedkörningen. De har ju inga backar i det där landet. Så slovenen satsar ännu hårdare, minskar ytterligare marginalerna. Loppets nummer två chansar vilt.

Två kilometer senare, i en annan kraftig vänsterkurva kommer han lite fel in i den, vågar inte luta cykeln på det dåliga underlaget och styr nästan rakt fram, medan han bromsar kraftigt och rullar till slut ut i gruset på väggrenen. Vingegaard passerar, Pogacar vet naturligtvis att man varken ska luta cykeln eller börja trampa så länge man är kvar på grusen. Att man alltid ska rulla upp på asfalten och sedan ösa på. Pogacar vet men vinnarskallen tar i det ögonblicket över. För en enda simpel, jävla sekund. Han börjar trampa alltför tidigt, bakhjulet får inte fäste, han slirar och glider ner i dikesgrenen.

Blixtsnabbt lyfter han upp cykeln och sätter fart igen. Han har endast tappat 7-8 sekunder men han har också precis förlorat alla möjligheter att vinna året Tour de France.

Vingegaard väntar, efter några hundra meter är de åter samman, Pogacar räcker ut en hand och tackar men det är också i precis det ögonblicket vi upptäcker att slovenen har skrapat både höger underarm och vänster lår. Smärtan betyder absolut ingenting. Han märker den över huvud taget inte för kroppen är nu helt dränkt i adrenalin. Det stora problemet är hjärnan och dess akutsjukvård. För hjärnan startar omedelbart, tiondelarna efter olyckan att dra i gång en våldsam mängd aktiviteter. Skadans omfång och allvarlighet ska rapporteras, hjärnan ska ha reda på om det krävs akuta åtgärder och så ska den skapa en plan för att minska skadan och påskynda läkningsprocessen. Det sker sekundsnabb och innebär att kroppen från och med nu har en annan prioritet. Hjärnan lägger inte längre 100 procent på cyklingen, muskeleffekten och hjärtverksamheten. Det rör sig inte om mer än några fåtal procent (tror jag) men är det gäller att få kroppen att arbeta max är några enstaka procent mindre effekt ungefär det samma som en walk over i Watt. När de två 20 minuter senare klättrar upp för en mur med 12-13 % lutning så svarar inte Pogacars kropp som han tänkt. Den säger stopp, reducerar effektiviteten och plötsligt kan dansken dra ifrån. På bara några kilometer blir avståndet en minut och den ska lägga till de 2:22 som han ledde med.

Dessa två fall av obalans måste vara en av idrottshistoriens mest avgörande ögonblick. Man bör i sammanhanget också nämna att Vingegaard efter incidenten lyckas bearbeta de negativa tankar som automatiskt följer efter. Du är aldrig så nära att vurpa med cykeln som när du precis har vurpat. Men Vingegaards överlägsna mentala förmåga förmådde honom att suga sig kvar i Pogacars bakhjul och pressa slovenen att göra misstag. Vingegaard markerar revir, det är här han ”regerar”.

Den mentala förmågan, att tvinga motståndaren att göra något han inte borde, avgör de allra största, och jämnaste idrottstävlingarna. Inte eventuella backarnas längd, kurvor eller lutning. Heja Himmelbjerget, 147 meter över havet!