Visst kan IFK åka ut – ifall inte Tony åker först!

Så här skrev jag efter hemmaförlusten mot Sirius för en månad sedan.

”Allra mest oroande var att efter att Totte tvingats gå av så blev spelarna oroliga, försiktiga och lät Sirius ta över. Så hur förvaltade Anes pausen? Jag vet inte men Sirius kom ut och tog helt över matchen. Utan att vara speciellt bra. 

Det är därför jag allra, allra mest saknade Rikard Norling i går. Han hade i alla fall coachat annorlunda och inte tagit en så stor chansning för att eventuellt få personlig cred. Och han hade kunnat få spelarna att göra sitt bästa i andra halvlek.   

Krya Rikard!” 

Känner ni igen det från igår? Själv har jag nu haft exakt samma känsla i tre raka 0-2-förluster. Jag tycker inte det var så svårt att förutsäga. Trots att IFK uppdaterat elvan med tre spelare av hög allsvensk klass så fungerar det fortfarande inte. Och det kommer det inte heller göra när man är inne i en ond spiral och ångeststrecket rycker allt närmare för var ny förlust.

Jag skrev då den 6:e att IFK var på väg att göra ”en Helsingborg” och med det menar jag att man kan åka ur allsvenskan trots att man har ett mycket bättre lag än konkurrenterna, på pappret. Laget i augusti 2022 borde ligga femma, sexa. Tänk om Rikard fått arbeta med så här duktiga spelare i stället för Binaku, Garfunkel, De Brito med flera. Det hade varit medalj. Nu hotar istället totalt haveri eftersom man ser att spelarna är frustrerade. 

När lagkaptenen, som i MFF, tar två dumma gula i årets viktigaste match – då vet man att något är väldigt fel i klubben. Varje gång Totte Nyman inte kan låta bli att göra en eftersläng i slutet av matchen, eller varje gång Oscar Jansson har en aning fel position, (som vid 2-0-målet) så vet man att det är konsekvensen av att laget inte är i balans. Ja, hela laget. Symtomen på disharmonin sprider sig i hela klubben, upp på läktaren och så plötsligt har Alexander Axén fel när han säger att ”IFK inte kan åka ur” – för det kan man. Trots alla bra spelare, trots att man är landets näst rikaste klubb. 

I våras recenserade jag Andreas Alms roman om en krisande storklubb i en större allsvensk stad. Ur en tränarens perspektiv och den kamp alla tränare för mot sportchefen. Jag tror det är exakt vad som utspelar sig i Nya Parken i dag. En sportchef som försöker köpa sig ur en kris som är betydligt djupare än han förstår. En kris han själv skapat. Tony Martinsson är säkert en trevlig kille och ingen kan ifrågasätta hans genuina IFK-hjärta men det är i nuläget snarare en belastning än en tillgång. För sanningen är att han som sportchef ju inte bottnar längre och förmodligen inte gjort det sedan han tillträdde i slutet av april.  DÅ skulle han haft en plan. Han hade två och en halv månad på sig att förbereda sig för det oundvikliga. Och ändå står han handfallen efter att gett Rikard sparken. Samma oförmåga att uppskatta Rikards kvalitéer visar sig i att han överskattar Vedran och Anes kvalitéer. 

Sällan har en match haft en mer rättvis ”måste”-stämpel än den mot Degerfors. De är inte bra men de kämpade hårt mot ett överlägset Kalmar. Mentalt sett leder de 2-0 redan vid avspark.  Med tanke på det hänsynslöst hårda matchprogrammet för IFK i augusti och början av september måste något drastiskt ske om det inte blir tre poäng mot allsvenskans näst sämsta lag.