Feminism och svensk friidrott

VARNING! Det här handlar om svenska kvinnors kroppar. Pallar man inte det faktum att jag som äldre man skriver om yngre kvinnors kroppar får man helt enkelt läsa en annan text.

I dag kvalar Grete Ahlberg i Friidrotts-VM. Hon tog sig till final i VM för en månad sedan när hon blev första svenska släggkasterska över 70 meter.

Att svenskorna i går kväll blev fyra och sjua i kulfinalen i EM sägs vara ett misslyckande men med tanke på att Sverige inte varit framgångsrikt i damkula på den här sidan Andra Världskriget är det en enorm förändring.  

Det knöts också stora förhoppningar till 23-åriga Vanessa Kamga i diskusen efter att ha ”persat” i SM förra helgen med 60.33 meter. I samband med det berättade hon i SVT att hon höjt sitt snitt, att allt var perfekt och att ”jag ska bara gå ut och ha hur kul som helst”. Vanessa blev inte sist i kvalet men 51.66 i längsta kastet var kanske inte ”hur kul som helst”. Oavsett det faktum att hon behöver jobba med de mentala förberedelserna – Vanessa är en bland många nya, härliga förebilder i svensk idrott.  

Trenden är tydlig. De forna öststaterna dominerade de grenar där det krävdes muskler. De var stora, ”plöfsiga” och fyllda av manliga könshormoner, liksom för övrigt männen var. Andelen kroppsfett var skyhög, för tävlingsidrottare. Det har tagit 30 år att ”ställa om”.

Idag tränar friidrottare annorlunda, äter annorlunda och är vanligtvis inte dopade. Och det är inte längre tabu att vara kvinna och ha stora muskler. Till och med på stranden tycker jag mig märka utvecklingen. Väldigt många tjejer under 45 år typ har tydligt definierade muskler, tatueringar och/ eller väldigt små baddräkter. Allt fler kvinnor börjar våga vara stolta över sina kroppar och det är fan i mig fantastiskt. Inte minst med tanke på den fixering vid vikt och anorektiska ideal som härskat sedan kvinnor ansågs vara värda rösträtt i det här landet.  

Samtidigt – cykelvägen mellan mitt gym och bryggorna tangerar nakenbadet på Ribban i Malmö. Härligt att så många vågar slänga kläderna men av de typ 25-50 kroppar jag skymtade i trängseln var nog samtliga män. Och ingen solar toppless, inte ens på andra sidan Sundet. Det är också en slags utveckling fast jag är osäker på varthän. Kanske bort från sexismen?

Allt fler tjejer markar och bänkar. Allt fler tjejer tränar frivändningar och hänger med de fria vikterna på gymmen. Allt fler tjejer vill lära sig göra chins. De är inte fler än männen (på samma sätt som vi är ungefär en man på tio kvinnor i yogaklasserna) men tjejerna börjar markerar revir och det stärker inte minst svensk friidrott. Sedan kunde man bara önska den här förändringen även når in i lagidrottens svenska värld. Där råder fortfarande 1900-talets ideal – för många är det fult och fel att träna funktionellt. Speciellt i bollsporter. I princip alibitränar de kroppen, även männen. Som om gym och plan var varandras motsatser – som om allt utan boll var ett nödvändigt ont som ska föraktas och delvis misskötas.   

Det finns också fortfarande många ganska ”vita”, öde zoner. Vilket är ett annat men ännu aktivt tabu. Tjejer med föräldrar eller bakgrund i muslimska och asiatiska länder är grovt underrepresenterade i svensk idrott. Vissa sporter har kommit längre än andra, typ basket, men att så många kvinnor inte idrottar eller aktivt tränar är i förlängningen väldigt negativt för samhällsutvecklingen.  

Jag ska inte ge mig in och gissa varför men det vore önskvärt om vi i alla fall skulle kunna prata och diskutera om det här. Gärna utifrån forskning som handlar om svenska kvinnors ålder, hälsa och träning. Tar gärna emot tips på var jag kan läsa mer.  

Feminism och svensk friidrott

Den här texten handlar om svenska kvinnors kroppar. Pallar man inte att av äldre män skriver om yngre kvinnors kroppar får man läsa en annan text.

I dag kvalar Grete Ahlberg i Friidrotts-VM. Hon tog sig till final i VM för en månad sedan när hon blev första svenska släggkasterska över 70 meter.

Att svenskorna i går kväll blev fyra och sjua i kulfinalen i EM sägs vara ett misslyckande men med tanke på att Sverige inte varit framgångsrikt i damkula på den här sidan Andra Världskriget är det en enorm förändring.  

Det knöts också stora förhoppningar till 23-åriga Vanessa Kamga i diskusen efter att ha ”persat” i SM förra helgen med 60.33 meter. I samband med det berättade hon i SVT att hon höjt sitt snitt, att allt var perfekt och att ”jag ska bara gå ut och ha hur kul som helst”. Vanessa blev inte sist i kvalet men 51.66 i längsta kastet var kanske inte ”hur kul som helst”. Oavsett de mentala förberedelserna, Vanessa är en bland många nya, härliga förebilder i svensk idrott.  

Trenden är tydlig. De forna öststaterna dominerade de grenar där det krävdes muskler. De var stora, ”plöfsiga” och fyllda av manliga könshormoner, liksom för övrigt männen var. Andelen kroppsfett var skyhög, för tävlingsidrottare.

Idag tränar friidrottare annorlunda, äter annorlunda och är vanligtvis inte dopade. Och det är inte längre tabu att vara kvinna och ha stora muskler. Till och med på stranden tycker jag mig märka trenden och väldigt många tjejer under 45 år typ har tydligt definierade muskler, tatueringar och/ eller väldigt små baddräkter. Allt fler kvinnor börjar våga vara stolta över sina kroppar och det är fan i mig fantastiskt. Inte minst med tanke på den fixering vid vikt och anorektiska ideal som härskat sedan kvinnor ansågs vara värda rösträtt i det här landet.  

Allt fler tjejer markar och bänkar. Allt fler tjejer tränar frivändningar och hänger med de fria vikterna på gymmen. De är inte fler än männen (på samma sätt som vi är ungefär en man på tio kvinnor i yogaklasserna) men tjejerna börjar markerar revir och det stärker inte minst svensk friidrott. Sedan kunde man bara önska den här förändringen även når in i lagidrottens svenska värld. Där råder fortfarande 1900-talets ideal – för många är det fult och fel att träna funktionellt. Speciellt i bollsporter. I princip alibitränar de kroppen, även männen. Som om gym och plan var varandras motsatser – som om allt utan boll var ett nödvändigt ont som ska föraktas och delvis misskötas.   

Det finns också fortfarande många ganska ”vita”, öde zoner. Vilket är ett annat men ännu aktivt tabu. Tjejer med föräldrar eller bakgrund i muslimska och asiatiska länder är grovt underrepresenterade i svensk idrott. Vissa sporter har kommit längre än andra, typ basket, men att så många kvinnor inte idrottar eller aktivt tränar är i förlängningen väldigt negativt för samhällsutvecklingen.  

Jag ska inte ge mig in och gissa varför men det vore önskvärt om vi i alla fall skulle kunna prata och diskutera om det här. Gärna utifrån forskning som handlar om svenska kvinnors ålder, hälsa och träning. Tar gärna emot tips på var jag kan läsa mer.  

Ps Jag har inte ens en kategori för kropp, eller feminism. Det säger en del om mig, och utvecklingen. Fast jag har en blogg som enbart handlar om kroppar och träning – Maxenkropp!