37, 40, 33, 28, 33 och 26

Svensk fotboll är konflikträdd. Samtidigt som det finns stora problem. Man kan välja att se problem som något positivt – de avslöjar de svaga delarna av svensk fotboll och ger oss möjligheten att förbättra. Eller så kan man försöka ignorera problemen, bagatellisera de återkommande systemfelen och hoppas att det går över av sig själv.

Siffrorna i rubriken är antalet sekunder som målvakten Kalle Joelsson i Helsingborgs IF behövde för att skicka tillbaka bollen ut på Friends gröna gräsplan, vid insparkar. Det berodde inte på att han tvingades springa och hämta bollen långt bakom målet, kanske leta efter den i några buskage eller som på min hemmaplan Impevallen – att den kan flyga in i ett Naturskyddsområde fullt med frigående tjurar.    

På Friends var bollpojkarna på plats, plus en tjänstvillig, om än tjurig, ståplatspublik på cirka 10 000. Dessutom extrabollar precis bredvid målet. Ändå…

De fem första insparkarna var före paus. Kanske hade domare Kasper Sjöberg nämnt tiden för Joelsson i pausen för den första i andra gick på rekordsnabba 26 sekunder. Sedan tog AIK ledningen och då tog insparkarna plötsligt blott 8-12 sekunder. Jag är lite osäker på tiderna eftersom producenten fortsatte visa alla misslyckade AIK-avslut från tre, fyra olika perspektiv och fullständigt ignorera det faktum att spelet pågick samtidigt. Typ ”AIK leder, vem bryr sig?”.  Det är inte så professionellt.  

Inte heller Kasper Sjöbergs insats går att karakterisera som professionell. De som ska klaga är inte Helsingborg, de förlorade inte på grund av domaren utan på grund av grova försvarsmisstag och en gravt traumabelastad toppforward som för andra matchen i rad missade öppet mål.  

Nej, det är främst Djurgården och AIK-publiken som har anledning att känna frustration över Kasper Sjöbergs oförmåga och rädsla.

Det vore enkelt att säga till målvakterna före matchen att insparkar ska under normala omständigheter göras efter högst 20 sekunder. Tar du längre tid på dig får du ett gult och hjälper inte det får du ett till. Varför Kasper Sjöberg borde sagt det? För att få saker är mer frustrerande än att iaktta en målvakt som försöker göra något skitenkelt så svårt och komplicerat som möjligt. Att se en målvakt maska är som att försöka heja på en gångare i friidrott. Ifall du hejandet blir framgångsrikt  bryter denne mot reglerna och blir diskad. Att speltid i allsvensken kan inkludera två, tre minuter av medveten fusk säger allt om dess konflikträdda makthavare. På plan så väl som i förbundet.   

Det andra exemplet är domaren uppenbara rädsla för trakasserier. Redan före matchen gjorde de AIK-fixerade rösterna på Discovery klart att ifall AIK:s inte alltid kontrollbare halvlegend Sebastian Larsson fick ett gult var han avstängd i nästa match mot Djurgården. Han kunde fått ett i första när han stoppade en omställning genom att dra Khalili i tröjan men det gula gick till en lagkamrat. En märklig värdering som expertrösterna faktiskt uppmärksammade, med ett lite ironiskt tonfall. I andra halvlek hade HIF en farlig omställning, Taha Ali sprang förbi Sebastian Larsson som i desperation tacklade Ali i ryggen. Det var ett sådant gult kort som inte går att ifrågasätta. Det är gult 100 av 100 gånger. Men Kasper Sjöberg valde att inte blåsa. Han visste att ifall han gjorde det, 10 meter från AIK:s straffområde så var han tvungen att varna. Det var fullkomligt absurt. Lika absurt som när AIK:s Nahil Bahoui felvänd på mittplan fullt medveten med rak armen slog handen i ansiktet på motståndarnas ettrige högerback. Det finns inget i Bahouis rörelsemönster som gör att han måste slänga upp handen. Det finns heller inget försvar för att ge motståndaren en baklänges örfil. Du har ansvar för din kropp. Bahouis övergrepp är lika solklart gult som Seb Larssons men Kasper Sjöberg skyddar Bahoui eftersom han vet att varken publiken eller den ständigt förfördelade offret Bahoui kommer acceptera en varning. Discovery-experterna? De visste att här hjälpte ingen ironi så de rykte ut till domarens försvar. Det lät pinsamt eftersom de flesta av oss insåg att här satt Johan Arneng och undvek en konflikt. Istället för att säga som det var.

Kasper Sjöberg är troligtvis inte Djurgårdare men han är absolut så pass konflikträdd att han låter det gå ut över sin arbetsuppgift. Det är tragiskt. Lika tragiskt som att svensk elitfotboll, och de solidaritetsarbetare som representerar svensk fotbollsjournalistik, inte vill acceptera nödvändiga och rationella förbättringar av fotbollen. Sverige är ingen förebild, som förbundet envist påstår, Sverige är ett avskräckande exempel på fotbollens rädsla för nödvändig förändring och utveckling. Säg så här: svensk elitfotboll har inte råd att vänta!