Bland förlorande fotbollsklubbar

”Because maybe, You´re gonna be the One that saves me” – Wonderwall, Man City-bandet Oasis 1995.

Det är världens hetaste herrfotbollshörn. I en nedgången, skitig, fattig, förfallen, ständigt regnigt håla i nordvästra England. Ja, eller två hålor, på tre, fyra mils avstånd. I en stolt nation på väg att förlora kontrollen över såväl samhällsekonomin som anständiga levnadsförhållanden på grund av Brexit och Tories. Imperiet har för länge sedan passerat ”bäst-före-datum” men de fyra världsberömda, överrika fotbollsklubbarna lever alla gott. Som om ingenting hade hänt.

I skuggan av storklubbarna i Liverpool och Manchester växer en annan fotbollsverklighet. Det går rätt dåligt. Konstant missväxt, i alla fall de senaste hundra, hundratjugo säsongerna. Det hindrar inte att massor av anonyma, drömmande småklubbar hoppas att bollen ska studsa deras väg på de ojämna, dåligt dränerade hemmaplanerna. ”På Anfields bakgård” är Tipsextra-romantik i bokform – full av nostalgi, snedstudsar, svag öl och eviga stolpskott.

Martin Röshammar har tidigare ur ett socioekonomiskt historieperspektiv skrivit om alternativ rockmusik i samma miljöer. Nu, på Idrottsförlaget, blir det en Hadesliknande vandring genom fotbollens subkultur.  Tänk rockklubb, morgonen efter. Där är inte en enda ren ton men jag älskar den här proletära fotbollspassionen! Det är genialt, i alla fall som idé. Vi får möta ledningen, ägarna och supportrarna för bland annat Bury, Salford, Tranmere Rovers, Marine AFC och Evertons damfotbollslag. Men också semipolitiska breddprojekt som City of Liverpool FC och FC United of Manchester. 

Det blir inte sämre av att författaren var på plats under den ständiga ”winter of discontent” som pandemin utgjorde. Här finns en ”härlig” undergångsstämning som bara kan hanteras mentalt timmarna alldeles före nästa avspark. Sedan är helvetet tillbaka igen. I tabellform. Själv stod jag senast på en bortaläktare i söndag och frös, ropade, gestikulerade, viftade allt mer desperat med en blå flagga. Kostade ”kassen”. För nöjet att se mitt lag inte heller i 16:e omgången lyckas vinna säsongens första match. Det slutade 0-3, snudd på förnedring. Det var helt OK!

Författaren har också skrivit en bok om att intervjua. Han är duktig på det. Folk pratar, berättar öppenhjärtligt om sin fixering och fåfänga för dåliga fotbollslag. Som om det bekräftar både deras mod, självständighet och utanförskap. Det är inte olikt de här kristna munkarna som brukade späka sig själva för att på det viset bättre förstå Guds kärlek! Så ja, fotboll på den här nivån är en religion och Röshammar får de troende att bikta sig.   

Problemet är att författaren inte förmår göra intervjuerna/människorna eller miljöerna speciellt levande. Boken innehåller i princip inga adjektiv över huvud taget. Det känns rätt dött. Synkar bra med den miserabla fotbollen men blir sämre läsning. Nån gång tänder det till, som när författaren vågar vara personlig och bekänner sin fixering vid dialekter. Han är ”dialektnörd” och bara måste redovisa känslorna som väller fram ur honom när han hör ett förvrängt uttal av ”No”  – tänk om han fick fram den underbara, avslöjande, irrationella nördigheten även i de människorna han intervjuar. Då hade det blivit genialt. Nu blir det bara OK med plus för ansatsen. Jag är också missnöjd med illustrationerna. Det är alltför många. De få riktigt bra bilderna, ofta på barn överlastade med vuxnas lagsymboler, försvinner i mängden. Har även svårt för titeln som ju inte riktigt motsvarar innehållet och omslaget som är så där plottrigt och utan självförtroende. Men skit i det – det är en bok att njuta av och den perfekta julklappen till någon som beundrar engelsk fotboll och/eller håller på egna små, drömmande, förlorande fotbollsklubbar.