Romanen om Norra Stå

Det är inte lätt att vara ung romanförfattare. Pengarna är små, lyssnarna vid uppläsningar än färre. Men man är ändå författare, liksom. Får äta buffé och dricka sig full på förlagets bekostnad minst en gång om året, kanske två ifall man bjuds in till bokmässan. En del människor beundrar en. Man är en del av en större gemenskap, och samtidigt oerhört ensam med sig själv, ångesten och texten. Jack Hildéns tredje roman handlar om en författare och kulturjournalist, sagolikt identisk med Jack själv.

Det är januari 2018. Fucking försäsong. Frank hänger på en AIK-läktare och fryser. De är många som tittar på få. En match som inget betyder. Men de många är lojala mot AIK, mot klubben och den komplicerade kärleksrelation de delar med tiotusentals fans. Men fotbollens är nästan totalt anonymiserad. klubbnamn men inga spelare, inget spel, inga tränare. Ingen media. Allt liv är där, på läktaren.

Boken är dedikerad till Norra Stå – den läktare där de tuffaste och med dedikerade supportrarna sjunger, dricker och vrålar saker de aldrig skulle göra utan droger, och ståplats. Samtidigt är Frank och hans fyra, fem polare inte ultras, slåss inte, är alltid på avstånd, även ifrån sig själva. Är inte helt synkade med tifosikulturens budord.

”Bränning” (Kaunitz-Olsson) är ett triangeldrama. Jaget mot exet Stina, mot rollen som författare, mot kompisgänget av drogmissbrukande råttor på Norra Stå. Mot allt detta – hans enda ärliga och fullständigt lojala samvaro med Allmänna idrottsklubben. Det verkliga, det som betyder något är aldrig där och nu utan alltid där borta. Författaren står och stirrar på planen, minns exet eller drömmer om att nästa roman är klar. Eller åtminstone påbörjad. På allvar. Inte bara snack om guld, kärlek och färdigt manus.  

Det finns två kapitel på slutet som fungerar riktigt bra, som är så välskrivna som Jack Hildén kan. Blåvitt och Dalkurd borta, sent i september. Plus det träffande om bokmässan och scenantagonism. Andra delar känns ibland överflödiga, långa malande babblande beskrivningar om kompisar i gänget som är mindre bra och får texten att vackla. Vänskapsmatcher.  Det är bättre att skriva romaner om cupturneringar, där varje match är på liv och död. Mans slipper tuggandet, malandet, återupprepningarna, utfyllnaden. Slipper litterära 0-0.  

Som supporterskildring: 3-1. I fall man orkar med all den där skiten mellan matcherna.

Som skönlitteratur: 1-1. Den är OK men inte mer.

Som fotbollskulturell text: 0-1. Vart kapitel har namn efter den allsvenska matchen. I en anmälan i DN tar Jesper Högström upp det nördiga problemet med att om ens lag vinner med två mål mot noll borta kan det aldrig skrivas 0-2. Det gör boken. Ett annat sånt misstag är att beskriva en bredsida som en ren träff. Rena träffar görs med vristen, aldrig någonsin med ett tillslag med fotens insida – oavsett hur hårt det är. Jag har svårt att tro att författaren inte gjort detta medvetet. Å andra sidan förstår jag inte riktigt varför. Kanske är det en slags brechtiansk ”verfremdungs-effekt”? Det skulle förklara mycket. På samma sätt som att vuxna män närmast på ett religiöst manér följer och lever för en lek med boll som de betraktar och låter sig hypnotiseras av på överlångt avstånd.