”Ravelli är dumkåt”

Alla böcker om Hammarby IF är en form av navelskådande krisbearbetning. Lasse Anrell är den grönvita genrens egen guru. Han har varit mycket ensam, skriver han. Med naveln. Och krisen. Sedan ”hösten 1970”. Ensam med sina starka kärleksfulla, mycket negativa känslor för Hammarby. Ofta direkt efter en välsignad slutsignal slår nästa omgångs ångest klorna i honom. Ensam på läktaren med 10 000 andra läktarberusande alldeles runt omkring sig, plus polarna ”Söderbusen, Fredrik och Fredriks halvbror”. Halsduken är ömsom snutteduk, ömsom strypkoppel. De älskar det Bajen som förde en schizofren serieexistens fram till att man flyttade ifrån den där ospolade bandyarenan med öststats-stuk, i akut behov av renovering sedan -67. Inte ens pissoarerna fungerade längre, vilket väl är ett lågvattenmärke i sig.  

Lasse Anrell skriver rolig, personligt, i ett våldsamt högt, underhållande tempo. Texten innehåller en miljon anekdoter men känns ändå anmärkningsvärt äkta. Jag gillar oreserverat. Kanske för att jag aldrig läste den överkände f d AB-journalist och barnboksförfattaren förr i tiden. Var det inte också nåt med Idol? Eller Gladiatorerna. Och Let´s Dance?

Den långa, osäkra titeln ”Här kommer hjältarna från Söder/ Skaffa dig ett liv 3.0” är väl det enda mindre bra med boken från Idrottsförlaget. Anrell så där lagom insiktsfullt (”Att odla sina fiaskon är en förtjänst”) och äger supporterns absoluta gehör för läktarens ”do and don’ts”. Och krogarnas. På köpet får vi en rad geniala ”oneliners” om supporterlivet: ”Fotbollssupporterns uppgift är att ha fel”. Vet inte vem Anrell lånat allt ifrån, spelar ingen roll.

Efter flytten, på moderna Tele 2, är det enbart framgångar, relativt sätt. Lite läskigt. Hype och Hammarby hade alltid tidigare varit hånfulla motsatsord. Nu sätts skandinaviska publikrekord, Kennedy gör det där surrealistiska målet i slutet av sin sista match och får en inkastad plastbägare öl i handen. Det har gjorts en film om det ögonblicket. Som fotbollssupporter kommer man inte närmare religion och mirakel. Gud Fader bestämmer sig för ett kort inhopp och materialiserar sig i form av en inkastad ölbägare, i plast, som fångas av en muslim i kortbyxor. Som skålar med 30 000 vittnen och tar sig en klunk. Skapelseberättelsen blir inte mycket bättre än så här. Kommer Bibeln i en uppdaterad grön nyutgåva tar Kennedy garanterat Adams position.   

Hammarby spelar cupfinaler, förlorar naturligtvis men inget är sig ändå likt. En obehaglig ”nära-guld-upplevelse” smyger sig på. Sedan vinner klubben plötsligt sin andra titeln på 130 år men ser å andra sidan till att sparka tränaren omedelbart efteråt. Varvid de anställer en ny som får sparken efter sju månader. Denne anställs under mystiska omständigheter i stället av de som alltid vinner allt utom cupen. Varefter Malmö FF, på Hammarbys egen hemmaplan besegrar dem i nästa cupfinal. Varefter även den guldtränaren får sparken. Vilken tränare vill vinna nästa svenska cupfinal för herrar?

Idag nämns Hammarby regelbundet bland favoriterna, man satsar på Europa. Har Zlatan som delägare, plus amerikaner. Att en gammal gubbe då rannsakar sitt fotbollsminne och formulerar en ytterst en komplex kärleksförklaring är en guldkulturgärning. En blivande grönvit bibel. Speciellt när det väggas med Slas underbara teckningar.

Motgångssupportern får ett ansikte, vi känner medlidande, vi delar själva den bilden. Här är så mycket underbar nostalgi att alla som inte aktivt ogillade Hammarby innan de blev bra, och gillande Landslaget innan de blev dåliga, faktiskt kan komma älska den här boken. Trots att den är grön.

Thomas Ravelli då, var dyker han upp? Jo, sparat det bästa till sist. Svårigheten med – att inte blott uppskatta en enskild räddning men – att verkligen gilla Ravelli har varit väldigt svårt. Lite oviktigt men ändå skönt att nu äntligen kunna sätta ord på en odefinierbar känsla som stilla gnagt i drygt 35 år: ”Ravelli är dumkåt”. Genialt!

Ps En text med en miljon ”darlings”. Men på mitt tangentbord dödas inget. Denna kväll. För just idag är jag…. stark? Trött? I behov av själv-cred? Nej. Snarare överseende eftersom jag är min alldeles egen redaktör och vet att alla älskar dessa textsynder.