En straff är inte en straff är inte en straff

Världens kanske sämste straffmålvakt är bäst när det gäller straffavgöranden. Inte så paradoxalt som det låter. Edouard Mendy i Chelsea och Senegal är en av världens sex, sju bästa målvakter. Förutom på straffar. Två ynka räddade av 35 är patetiskt. Förmodligen hade han räddat fler genom att bara ha stått rakt upp och ned, blundat och väntat på att de sköt honom på knäna.

Samtidigt blev han stor hjälte när Senegal tog sig till VM genom straffsparksavgörande i kvalfinalen mot Egypten. Då sköt (bland annat Moh Sala) de två första utanför och den tredje på Mendy. Exakt samma sak i årets afrikanska mästerskap. Samma lag, samma avslutning fast Mendy räddade blott två straffar (av fyra) då Senegal tog sin första titel. Kanske är afrikanska målvakter bättre på straffar just för att deras mästerskapsmatcher ofta avgörs på just straffar. Av de 12 finalerna på 2000-talet har vinnaren korats från elva meter.

Man kan förledas tro att en straff alltid är en straff men det har stor betydelse ifall de slås som listan nedan, under ordinarie speltid, eller efter att matchen är slut. Det är också anledningen till att FIFA varken räknar målskyttar eller straffräddningar under straffavgörande. Vilket jag tycker är fel men till och med när det gäller statistik mobbas vi målvakter av FIFA.   

Kvarvarande förstamålvakterna i VM som räddar flesta straffar före minut 120.

Matt Turner, USA, 10/23, 43,4 procent.
2. Alisson, Brasilien, 13/32, 40,6 procent.
3. Diogo Costa, Portugal, 11/30, 36,6 procent. 
4. Emiliano Martínez, Argentina, 10/33, 30,3 procent. 
5. Wojciech Szczesny, Polen, 26/87, 29,8 procent. 
6. Seung-Gyu Kim, Sydkorea, 10/38, 26,3 procent. 
7. Bono, Marocko, 13/50, 26 procent.
8. Dominik Livakovic, Kroatien, 14/54, 25,9 procent.
9. Yann Sommer, Schweiz, 24/93, 25,8 procent.
10. Mathew Ryan, Australien, 13/56, 23,2 procent.
11. Shuichi Gonda, Japan, 10/45, 22,2 procent.
12. Unai Simón, Spanien, 6/28, 21,4 procent.
13. Jordan Pickford, England, 11/53, 20,7 procent.
14. Andries Noppert, Nederländerna, 1/6, 16,6 procent.
15. Hugo Lloris, Frankrike, 16/108, 14,8 procent.
16. Édouard Mendy, Senegal, 2/35, 5,7 procent.   (Lista från Fotbollskanalen som inte anger källa. På t ex Transfermarkt har Mendy 2/33. Inte heller anges att det är enbart frågan om straffar på ordinarie speltid. Straffavgöranden räknas, av någon nästan outgrundlig anledning, inte som straffar av FIFA. Fast det räknas inte heller som mål i skytteligor).

De är närmast identiska, och punktliga naturligtvis men det är mindre svårt att ta en straff vid straffavgöranden för den mentala pressen på straffskytten är mycket större. Konsekvenserna av en miss mycket allvarligare. Samtidigt som varje ny straff förstärker trenden. Har målvakten tagit den första är det mycket troligt att han tar fler eftersom straffskyttarna känner sig tvingade att skjuta allt svårare straffar. Under en psykisk press som liknar ett mellanting av mental terror och panikångest. I närbild, med övermånga repriser, från alla vinklar.

Ett bra exempel på straffavgörandets dialektik är basken Kepa, Chelseas reservkeeper och en erkänt duktig straffräddare. Han blev förra säsongen inbytt i stället för Mendy både i SuperCup finalen  i augusti och i Ligacupfinalens straffavgörande i februari. Båda gångerna mot Liverpool. I SuperCupfinalen i augusti tog han två straff och blev hjälte. I Ligacupfinalen var Mendy helt förkrossad över att dåvarande managern Tuchel bytt ut honom. Kepa (Tuchel) kunde åter ha blivit matchhjältar om han inte hade tvingats slå Chelseas sista straff och skjutit den högt över målet.

Nu har Senegal en duktig straffräddare på bänken. Mendys efterträdare i Rennes, jämngamle Alfred Gomis har 14-40 och 35%. På speltidsstraffar. Men det är knappast troligt att Senegal chansar med Gomis.  

Det problemet har inte USA. Matt Turner är en av världen fem bästa straffräddare, Förmodligen för att han är uppväxt i ett land där inga matcher slutar oavgjort utan avslutas med ”shoot out”. Det ger naturligtvis enorm erfarenhet och ger ett klart psykologiskt överläge på alla motståndare från elva meter.  

Skrev ( 11/11) en text om varför man, som i handbollen, borde byta in en ny, bättre straffräddare, vid straffavgöranden. Samtidigt är 99 procent av alla förbundskaptener gamla utespelare och alltså lever de i den blinda övertygelsen om att matcher alltid ska avgöras före straffarna. Så ofta gör de alla bytena före straffarna och står handlingshandikappade efter 120 minuter.  https://maxtiotar.blog/2022/11/11/speciella-straffmalvakter-i-vm/

Man kan tycka att ifall straffräddningsprocenten ligger under 20 procent borde man kanske byta mot en mer okänd målvakt. Vid straffsparksavgöranden. Hollands Van Gaal gillar att byta in en målvakt inför ett straffavgörande (VM 2014). Ordinarie i VM har nu Andries Noppert i Heerenveen varit. En närmast helt anonym 27 årig reservmålvakt, bland annat för Foggia i Serie B. Han har suttit på bänken hela karriären, fram tills nu. Står noterad för endast (1-5) men består å andra sidan av 203 cm extrem räckvidd. Får han förtroendet vid ett straffsparksavgörande? 39-årige Remko Pasveer (14-49) är reservmålvakt i Ajax som blivit ordinarie efter en jättelång, medioker karriär i Eredvisie. En ganska chockande uttagning tycker jag som sett honom bli förnedrad i CL den här hösten. Troligtvis ingen konkurrent.

Hugo Lloris är också en av alla dessa, lite kortväxta, dåliga straffräddarna. Fast i Duchamps fall är reserverna nästan lika dåliga och har mindre erfarenhet av stora matcher. PSG:s Areol Frankrike har 7-35 medan 37-årige Steve Mandanda i Marseille har 7-75. Det är ännu sämre än Spurs-målvakten. Som inte lika uselt som Mendy men målvakter från Ligue 1 de är inte lysande på att ta straffar.  

Argentina har en mycket duktig straffmålvakt i Emiliano Martinez, Aston Villa. Men Geronimo Rulli, i Villarreal när han inte sitter på bänken i VM, är ännu grymmare: 15-34 vilket ger cirka 44 %. Att byta in Rulli, La Ligas bäste straffräddare genom tiderna, hade gett ett stort överläge i ett straffavgörande. Speciellt mot Spanien…

De enda vi kan vara riktigt säkra på under slutfasen av VM är att det blir spännande.

PS ”A rose is a rose is a rose.” skrev Gertrude Steins i dikten Sacred Emily från 1913, publiserad 1922. Det är tanten med haschkolan, Gertrude alltså. Amerikanska, lesbian, provokativ och miljardär som försörjde massor av världsberömda författare och konstnärer i Paris före, under och efter första världskriget.