Alltid bortaplan – IFK:s våldsamma, blodiga historia

Tänk Asterix, fast som idrottsklubb. En liten vilt kämpande enklav omgiven av den relativa övermaktens oförstående och fientlighet. Motståndarna vill inget hellre än att besegrade de obstinata, annorlunda men den svenskspråkiga identiteten är och förblir IFK Helsingfors signum. Från början var man ”bättre folk”- Efter det, ja förutom under inbördeskriget och krigen mot Sovjetunionen, har man varit ”kamrater”. Utåt sett är klubben en klart definierad minoritet vars vardagliga kamp för självklara mänskliga rättigheter idag pågår med samma frenesi, och svett, som den alltid gjort under 125 år. Det går absolut att även läsa ”Alltid IFK – stadens stolthet sedan 1897” av Juha Kanerva som en oerhört spännande bok om en invandrarklubb i svensk idrott där vikten av att vårda sitt ursprung är lika värdefull som att vinna.

Den svenska IFK-rörelsen fick en tidig kusin i det ryska Helsingfors. Liksom här var det läroverksungdomar som startade klubben och den växte snabbt i huvudstadens centrum. Delvis som en form av kulturell motståndsrörelse. Efter frigörelsen, men före ryska revolutionen och inbördeskriget beslöt man att byta färg – den klassiska vita tröjan med blå byxor och stjärna förknippades med ”fennomanernas” agrara rörelse – de som ville förinta den svenskspråkiga huvudstadskulturen med tvång. Språkstriderna var lika våldsamma som klasskampen men just då var det ingen som förknippade röd tröja och vita byxor med politik så det fick bli så.

Idag är man världens största IFK-klubb med 8000 medlemmar, över hela staden. Många sektioner inklusive golf, några friidrottare i världsklass och ett hockeylag som alltid spelar hårt, och ligger i topp. För några år sedan beslöt stadens tre gymnastikföreningar att bli HIFK-are och är nu största sektionen. Samtidigt har mindre än tio procent av stadens medborgare svenska som förstaspråk. Samma väg har fotbollen tagit. Sju mästerskap före 1960 och sedan en allt brantare nedförsbacke kom först stoppade i division 5. I år tog den stora fotbollsklubben i staden, HJK (Helsingin Jalkapalloklubi) sin 10:e titel på 13 år. HIFK blev Europas sämsta herrelitlag med 1 seger, 6 oavgjorda och 20 förluster.

Idag är HIFK en mångkulturell förening öppen för alla men svenska är fortfarande klubbens officiella språk enligt stadgarna. Vid bildandet hade ca hälften av stadens invånare svenska som förstaspråk. En stor inflyttning fram till andra världskriget gjorde att de svenskspråkiga blev allt fler men samtidigt en allt mindre och utsatt minoritet.  Samtidigt drogs den högfärdiga klubben med sina egna, mindre smickrande problem. Man plågades i början av 1930-talet av boxare som inte förstod att föra sig som just ”bättre folk”. Så man avvecklade helt sonika den framgångsrika sektionen. Kvinnor vägrades länge medlemskap, liksom judar. Bland annat uttryckte dåvarande höjdhopparen och ordföranden i finska friidrottsförbundet starka anti-semitiska åsikter. Han hette Urho Kekkonen och blev efter kriget närmast enväldig president och det moderna Finlands arkitekt.

Finnkamperna var ett försök att internationaliseras i en tid då det var svårt för den färska nationen att finna vänner. Friidrottstävlingarna mot grannen i väst utvecklades snabbt i helt fel riktning. Hat och förakt grasserade, fuskanklagelser var lika vanliga som fula knep för att fälla motståndarna. Att under början av 1930-talet tiden vara svenskspråkig och representera det Finland som ledande svenska idrottsledare och journalister kallade ett land av vilda barbarer och andraklassens människor var inte lätt. Många av IFK:s medlemmar tog sig helt enkelt finska efternamn medan finnkamperna fick en lång välbehövlig timeout. Den hätska stämningen har inte helt avtagit och samtidigt gett upphov till många märkliga incidenter, inte minst för att många finnar emigrerade till Sverige för att få jobb. När röda, svenskspråkiga HIFK vann det inofficiella nordiska mästerskapet i hockey genom att slakta de blåvita svenska mästarna från Leksand (den klassiska årgången -69) med 7-1 skanderade hemmasupportrarna ”Tällä ei hurrit juhli” (här jublar inga ”svenskar”). Det oerhört nedsättande uttrycket ”hurri” var vanligt på 1950- och 60-talet, försvann men har gjort en tragisk comeback i våra dagar. Under 2000-talet har klubben samtidigt, med en klart misslyckad glimt i ögat, marknadsfört sin storstadshybris och avstånd till landsbygden genom att plocka upp sitt gamla klassuttryck ”bättre folk”.

”Alltid IFK” är mycket vacker layoutad, tempostarkt berättad och helt fristående jubileumsbok. Resultat och namn får ofta ge vika för förståelsen av klubbens identitet och sociala hemvist. Författaren tar tillvara de spännande historierna och tvekar inte inför de känsliga frågorna. Det är en oerhört fascinerande blandning av idrottshistoria, minoriteters kamp och en storstads krokiga utveckling. Ur ett svenskt, i jämförelse fullkomligt händelselöst idrottshistoriskt perspektiv ter sig den komplexa klubbens berättelse oerhört fängslande. Man påminns ständigt om våra likheter och skillnader. Som att alla de friidrottare av världsklass som diskades på livstid (i Sverige för att de tagit emot pengar) klarade sig med en varning i Finland. Som att den överlägsna finska sisun när det gäller landskamper alltför ofta förlorar mot svearnas egendomliga ”vinnarskallar”. Men även språkligt erbjuder boken många härliga ”aha-upplevelser”. Att värva heter kapa, en jacka är en kappa e t c. Både översättaren Tobias Pettersson och Schildts & Söderströms förlag har lyckats matcha de höga krav Juha Kanervas utomordentliga berättelse ställer.