Tillbaka till Premier League

Så skönt att se fotboll utan skam. Njuter av intensiteten och de fyllda, relativt högljudda läktarna som ramar in Leeds-Man City, Chelsea-Bournemouth och Hibs-Celtic. Det mest spännande är att Man City har några nya hörnvarianter – som dock samtliga havererar. Bland annat ställer de en spelare vid kortlinjen ungefär mitt emellan mål och hörnflagga. Samtidigt som de slår en låg, hård boll mot första stolpen. Jag undrar hur det är tänkt, Spolar fram och tillbaka för att upptäcka idén men finner inget mer än att Leeds uppträder överorganiserat och oflexibelt vid fasta.

De svartgröna katolikerna är två klasser bättre än de grönvita, katolska motståndarna. Mycket bra, vägvinnande kortpassningsspel i högt tempo. Motståndarna tvingas springa mycket utan boll. När förre Brightonspelaren Mooy gör sitt första mål för Celtic har det gått en knapp halvtimma. En halvtimma senare gör Celtic 4-0. Hibs har ett avslut på mål. De är nu nio poäng före Rangers och 26 före trean Hearts. De håller ungefär samma klass som Leeds, tror jag. 

Leeds är å andra sidan en stor besvikelse. Blir totalt utspelade, har likaledes ett enda, simpelt skott på mål. Har helt tappat det mod och den framtid man fick med Bielsa. Samma sak med kvällens andra rödsvarta laget (Man City bar bortastället och Viasports expert trodde att det City-historiskt röda var ”rosa”). Båda satsar på fysisk styrka och låga försvar. Det är inte speciellt underhållande fotboll om det inte vore för alla världsstjärnor och deras sublima bollbehandling. Domarna sätter en medvetet hög tröskel för våldet. I England, liksom i VM, för att det ger de svagare motståndarna en större chans att göra matchen jämn, det vill säga till bättre underhållning. Här liksom där, släpper VAR en hundraprocentig straff till det överlägsna laget. Dessutom tillåts Leeds manager att elda upp publiken mot domaren när denne tar en solklar och viktig frispark mot Leeds. Här finns en långtgående acceptans och legitimering av sånt som varken gynnar fotbollen eller underhållningen på lång sikt.  Som om engelsk fotboll var en alldeles egen sport-evolutionär utväxt vars mindre vällustiga uttryck vi ska älska alldeles oavsett.  En nationell motsvarighet till FIFA och dess inställning till VM och sin egen lite speciella moral.

Själv jämför jag gärna med NBA – den sport jag tröstat mig med under VM. Liksom här finns en långgående vilja av att skapa bättre, global underhållning i en turnering med stora klasskillnader. Domarna är självklart en del av de mekanismer som tas tillvara. Men i basketen väljer man istället att ge stjärnorna möjlighet att glänsa och visa sin förmåga. Istället för att hjälpa de underlägsna att skapa funktionell destruktivitet med låga försvar och ständiga regelmässiga övergrepp. Det finns också en helt annan heder och respekt för domarna i NBA. De protester och försök att påverka domslut som du ständigt blir vittne till i EPL skulle i NBA resultera i omedelbar utvisning, från arenan. Det är två helt olika sätt att se sport och underhållning. Där EPL flörtar med de känslor som till exempel NHL (och samväldesstaten Kanada) gjort till sitt signum. Som svensk fotbollsnörd är det inte helt enkelt att älska engelska fotbollskultur och dess moraliska konsekvenser säsongen 2022-23.

PS Ser Chelsea för att jag uppskattar Graham Potter. Det kommer ta tid att få rätsida på den klubben. I dagsläget är de långt från Man City, på alla plan och i princip på alla positioner.


About this entry