Zlatan och klimatomställningen

Zlatan är tillbaka i landslagstruppen. 

Han är 41, och svensk fotbollsspelare.

Det är fint, på något sätt. Som om även allting annat

fortfarande kan bestå och vara möjligt.

Bara så länge Zlatan kan komma med i nästa landslagstrupp.

Zlatan är övergammal 

och ändå alldeles levande i sin egen myt. 

Både människa och myt. Samtidigt. I den ordningen. 

Kanske till och med målgörare.

Om han är alltför gammal? 

Varför frågar ni mig – fråga målvakterna han möter.

Fråga de unga försvararna som hade kunnat vara hans barn  

Och inte riktigt vet hur de ska hantera honom

utan att förfalla till hån och avvikande beundran. 

Frågan är inte om Zlatan är alltför gammal. Frågan är

varför han inte nöjer sig med livet i övrigt. 

Är 40 den nya trotsåldern? 

Förr i tiden var gamla spelare ensamma, de hade aldrig familj,

Ingen som väntade på dem i ett gemensamt hem, efter träningen.

Är det detta Zlatan upplever, 

att det inte finns plats för Zlatan, efter Zlatan

och den oron får honom att fortsätta, 

trots Paris-avtalet? Eller just därför?

Vattenståndet höjs två meter, 

vita människor svälter, 

kriget pågår lite här och var 

världen som eventuellt går under  

medan Zlatan tar plats i nästa landslagstrupp.