Fasta situationer

Två krisklubbar i första derbyt på minst 15 år. Det gav ytterligare näring åt Bois-HIF i går kväll. Hemmalaget fick tidigt ett par hörnor som var livsfarliga. Hårt innåtstkruvade som de rödblå försvararna stod och tittade på. Men inte heller någon aggressiv svartvit. 

I pausen pratade naturligtvis Boisarna om detta och så kvitterar de omedelbart på en hörna och en kvart senare gör de 2-1 på en frispark. Ungefär likadana. Hårt innåtskruvade nära den målvakt de vet ogärna lämnar linjen. 

Jag har aldrig varit en stor beundrare av Kalle Joelsson. Samtidigt var det naturligtvis inte hans fel att HIF förlorade. Han håller god, om inte hög, Superettanklass. Det gör inte HIF. Speciellt inte offensivt.  Detta har inte hänt över en natt. Långsamt har truppen och talanger tappat i kvalité. När HIF varit nere tidigare har där funnit flera yngre talanger – de saknas i princip nu. Granen har äntligen lämnat sitt jobb, han gjorde säkert sitt allra bästa under alla dryga fyra åren, men HIF säsongen 2023 är utan tvekan Granens HIF.  Vi kan lasta Granen men det är egentligen de som anställde honom som bör ansvaret.

Jag tror Baxter börjar med att stärka försvaret. Han verkar ha hittat en vänsterback, den andra sidan är fortfarande svag men det kanske räcker i den här serien. Sedan har jag en känsla av att han vill ha ett HIF som snarare satsar på snabba omställningar istället för övermycket bollinnehav. Näst sist är en pinsam placering. Den kommer bli bättre men om det räcker till allsvenskan är ytterst tveksamt.  Frågan är om HIF ens har där att göra?