Åter rödblå ångestlördag

Satt och stirrade på radioapparatens skrynkliga membran. Den neutrala, helt känslokalla rösten avrapporterade allsvenskans sista omgång. Den som resulterade i att ”Helsingborgs IF” fått stryk 6-1 borta mot Åtvidaberg. Overkligt. Uppgivenheten, bristen på stolthet. Jag tog det personligt. Då och därför föll de ned i näst högsta serien. Samma känsla som första gången en tjej gjorde slut eller jag trampade genom isen på Kremma, kyrkogården där vi spelade hockey. Bara med en skridsko men likväl.  Cyklade hem genom Pålsjö Skog.

Tre år senare satt jag åter vid köksbordet på Halalid och stirrade på en modernare, mindre och plastigare radioapparat från Philips som förkunnande att HIF föll ned i tredje högsta serien. En meningslös sista förlust borta mot stabila Blomstermåla. Jag minns att det tog tre säsonger att kravla sig tillbaka. Ett par säsonger i mellanlandet (med en ung, brutal snaggad mittback som knappt kunde kicka till tre och som endast fick matcher för att hans pappa Bill Baxter tränade klubben) och sedan nya förluster inför alltför stor publik och så 80-talet och nya vändor nere i det nära-korpen-liknande seriesystemets skymning. 

Jävla HIF. Varför missköter ni klubben så effektivt? Nu faller ni handlöst igenom seriesystemet. Igen. Nästan två serier på två säsonger. Felet är dessutom exakt detsamma som för 50 år sedan, det är bara namnen som skiftar. Då gick man all in på Inge Guldfot, eller en halt, pastisglad Roger Magnusson och man sa sig försöka skapa en kedja med Inge, Eusebio, Georg Best och typ Puskas. De senaste tio åren har det varit tränaren Henrik Larsson och sportchefen Andreas Granqvist man investerat allt kapital i och ingen av de båda kunde hantera varken uppgiften eller ansvaret som följde med. Jag har skrivit en himla massa bloggtexter om oförståndet att rekrytera dessa som ledare, som fotbollsspelare var de fantastiska men det är liksom två olika saker – att själv sparka på en boll och att få andra att sparka på en boll lika bra. Med ett par lysande undantag har Börje Skarstedt och de andra i HIF:s styrelser aldrig insett skillnaden.  

När HIF bad mig skriva på tänkte 15-åringen i mig att jag inte passade in i en förening i permanent kaos som satsade alla sina pengar på före detta stjärnor. Men. Efter 30 års betänketid skrev jag, i Jubileumsboken från 2007. Dessutom. 2-0 hemma mot Gefle förra helgen utan Thomas Rogne såg mindre uselt ut än vanligt. Man vann flest närkamper. Man sprang utan boll, kämpade, ville. Man såg äntligen ut som det Superettanlag man faktiskt måste vara för att klara sig kvar i den här skitserien istället för att låtsas att man är det fina laget som ska värva de stora stjärnorna och är alldeles för bra för att vara här och nu och framförallt alltför bra för sig själva. Och för mig. Och mina känslor.  Jävla HIF! 

På bussen i Malmö kommer tre invandrarkillar i övre tonårsåldern fram till mig och frågar vad det är för halsduk. Jag tror att de driver med mig men nej, de tror det har med innebandy att göra. 

Nu riktar jag antennen mot Skövde. Sitter och ”stream-stirrar” den helt avgörande matchen i en ny Macbook Air på Vesterbro. Alla denna onödiga ångest. Långt borta men nära!