Klacksparksfest i cupen?

När hörnan kommer i tionde minuten väljer den totalt omarkerade, två meter långe, 35 år gamle f d MFF-målvakten Fredrik Andersson att stå kvar på linjen. Istället för att ta tre, fyra steg ut och boxa bort bollen. Är han rädd? Är han fullständigt övertygad om att hans dvärglika försvarare ska vinna nickduellen mot Pontus Jansson? 

Lagkaptenen nickar enkelt in 1-0 från tre meters avstånd. Tack vare Makollis screen och en liten knuff i en motståndarrygg i god tid så domare Klette inte hinner se. Målvakt Andersson viftar uppgivet med ena handen i vad som välvilligt kan tolkas som en reflex. Då är bollen redan inne i nätet. 

Sedan skapar MFF massor av chanser. De får fördel när Varbergs Bois fäller en MFF-are 25 meter rakt framför målet men då bollen (Taha Ali springer efter) är på väg ned mot hörnflaggan blåser Klette. Varefter Ali blir rasande, slår ut med armarna och tycker det är bättre att han får bollen vid hörnflaggan än att MFF får ett farligt frisparksläge. Funderar lite på det – hur man tänker, hur han värderar jaget i förhållande till laget? Hans gester och lagmoral känns inte helt hundra där. Men Taha Ali återerövrar också bollen några gånger och passar den då på ett tillslag. Det glädjer mig. Att spela bollen vidare på ett tillslag har Taha Ali aldrig gjort tidigare. Aldrig någonsin.

Han och många andra MFF-are klackar bollen. Jag gillar det. Först tror jag det är en intern klackningstävling men de är överraskande funktionella. Tror jag räknar till sex eller sju klackar i första halvlek. Det fungerar när spelaren springer mot bollen, försvararna hänger med och så – på ett tillslag – försvinner bollen tillbaka till den ursprungliga passningsläggaren som har en stor tom yta. När MFF spelar så, ofta i närheten eller i straffområdet, får jag nästan gåshud. Funktionell och artistisk fotboll i samma enkla enda tillslag. 

I slutet av första kvitterar Bois. Jag byter kanal och match – tänker att MFF ändå enkelt kommer vinna det här i andra.