Jobba, skriva, träna… …och Janne Andersson. Del 1 

Baklänges är viktigt. Janne Andersson (den f d Norrköpingstränaren som vann guldet i Malmö efter att planens mest erfarne spelare tagit ett helt onödigt rött efter fem minuter) har kommit med sin andra minnesbok på tre, fyra år (”Då var då”, förlag Vibery press). 

Jag läser. Och cyklar. Janne Andersson går. Han gick nästan varje dag in från Lindö till Parken och mötte en massa tyckande, vänliga människor. Han går in från Lidingö (men möter färre). Han går på tills han sabbar höften med Vinterlandslaget och tvingas sittande sjunga i Masked Singers. Att berätta böcker (för Henrik Johansson) om det som varit och tycka till om allt möjligt från Peter Hunts ledarskap till svensk partipolitik är också en slags baklänges. Janne sjunger ut! 

På samma sätt som i livet är det viktigt att lära av det som varit. Om du alltid går framlänges använder du inte alla de delar av kroppen som gör att du kan gå eller springa baklänges. Eller cykla baklänges. Att träna baklänges var hemligheten bakom en av 1900-talets tre, fyra främsta idrottskarriärer.  

Löpa eller gå är jag rätt kass på. Cykelsparkar kan jag inte göra längre men jag kan cykla, utan att det blir tråkigt. Annars är det oerhört tålamodsprövande att sitta på en cykel inomhus. Ja, förutom på velodromer då. De har en i Ballerup som är lång, bra och brant! Där är jag sällan, på mitt gym i Västra Hamnen i Malmö är jag ofta. 

Hyfsat nya Technocyklar, bakom glasväggar på andra våningen. Med bockstyren plus två klingor samt en mer klassisk spinningcykelmodell jag kan cykla baklänges på. Baklänges är viktigt. Den är även lättare att köra intervaller på eftersom man kan växla omedelbart med en liten ratt  – kraften kommer och går omedelbart.  Inte som på landsvägsversionerna där det tar 4-5 sekunder mellan du växlar och effekten av växlingen kommer. Ifall du ligger på 97-98 procent av max är det extremt frustrerande med fem nedvarvningssekunder. Kör enminutsintervaller där eller bara sitter och trampar mig igenom ett par kapitel, till exempel som igår, tillsammans med Janne.    

Ratten sitter på ramen – ungefär där gamla växelspakar satt. Det känns lite nostalgiskt att sträcka ned armen mellan benen och växla. Janne är inte så nostalgisk. Jag har hunnit ungefär halvvägs i boken och det mest påfallande är hans bitterhet och gränslösa frustration. Vilken å andra sidan känns det rätt fräscht. Äntligen någon som vågar skriva om ”CG” och de andra fotbollsexperterna i media. En av de få som namnges är förstås Bojan. Efter att han kritiserat Janne live och sedan i efterhand menat att Janne kritiserade honom för att han har serbiskt ursprung. En av lägsta lågvattenmärkena i Bojans långgrunda mediekarriär. 

Jag minns att jag här på bloggen skrev att jag inte förstod Janne och Förbundet – varför det inte tog tag i surdegen omedelbart istället för att låta den växa till abnorma proportioner. 

Här berättar Janne hur det var, och hur han och Förbundet förgäves försökte kontakta Bojan, som gjort sig oanträffbar. I två dygn. Men även till exempel Viasats egen Lasse Lagerbäck får en rejäl skopa. Och att Erik Niva är så dålig när de gör en lång intervju att Janne säger att det här är den värsta intervjun jag varit med och börjar i efterhand fundera på om det är värt att vara förbundskapten när du tvingas intervjuas av Erik Niva i en och en halv timme.  

Jag tycker både och. Erik kan vara frustrerande men hans märkliga frågor tarvar ett klokt och omdömesfullt svar. Det fattar inte Janne, i boken. Jag tycker Janne stundtals borde ha reflekterat lite mer på sig själv här, baklänges – som närmast överårig förbundskapten med sju år i exakt samma roll. Tittat sig i spegeln, det är också en slags baklänges. 

Förstår han inte att andra kanske inte alltid såg eller förstod den förändringsprocess i hans ledarskap han här hävdar existerade? Han går hårt åt de journalister som på en presskonferens efter en vunnen match har mage att fråga om framtiden och inte om matchen som för nyhetsjägarna redan är död och begraven. Han tar heder och ära av (förmodar det är DN:s Esk) för att denne menar att man är som mest innovativ och hungrigast före man fyller 40. Janne är ”nyfiken”, alltså är han enligt egen slutsats OK, oavsett ålder och att han gjorde 94 landskamper – flesta genom tiderna, precis före Åby. I två decennier var för övrigt talet 94 en magisk gräns i svensk landslagsfotboll. Janne nämner inte det men med 94 var Orvar Bergmark ”meste” spelare genom tiderna. När han lade av, och blev förbundskapten, fick han inte ens en cykel. Åby och hans piano efterträdde honom. Åby hade en lättsammare relation till fotbollsjournalisterna. Kvällsposten Thure Isacsson var ofta med och tog ut startelvan kvällen före och så hade kvällstidningen i Malmö grymmaste ”scoopet”, ett Olof Lundh bara kan drömma om.  

Själv har jag bara gjort lite drygt hälften, och av de knappt 20 landskamper som spelande förbundskapten. För Författarlandslaget i fotboll. Men jämförelsen haltar förstås lite, ungefär samma handikapp som när Janne satt och sjöng falskt i TV.…   

Det slår mig att jag måste vara en av de journalister Janne haft minst dålig relation till. Vi träffades på en karriärkonferens i Halmstad hösten -08. Jag var skallig av cancerbehandlingen (det är därför jag ö h t finns men priset är kass på att springa och gå). Vi träffades ofta på Örjans Vall, en gång på väg till Olympia i Helsingborg frågade han mig mycket nyfiket om vad jag tyckte om HBK:s försvarsspel. Jag minns glädjen av att mer nördigt få utveckla min kritik, och min beundran. HBK var alltid solida defensivt, alltför solida, men det är ju så Janne är. Defensivt orienterad, även litterärt. Den ende svenske förbundskapten som spelat utan forwards när han mycket framgångsrikt mot klart bättre lag spelade 4-4-1-1-0. Janne lät världsstjärnorna äga kanterna men försvara centralt med Granen, Toivonen och de andra åtta defensivspelarna.  

Apropå besvikelse tycker Janne att fotbollsjournalisterna borde tycka mindre och gräva mer. Han tar upp frågan om tränarens självständighet och självbevarelsedrift i förhållande till ledningen. I både landslaget och i IFK Norrköping (men nämner inte Gyllix och Falk vid namn). Som en av tre saker de borde gräva i är just ”riggade matcher”. 

Där är Janne och jag helt överens. Tycker ni problemet är marginellt så betänk att Infantino och hans politruker nu i efterhand försöker göra Marocko till afrikanska mästare. Det som domaren inte lyckades med i finalen. Hur blir det om fel land vinner VM i sommar, eller om en domare dömer mot Fredspristagare Trumps land? Kommer då den Jesuslike med maggördel hota invadera det landet, på hejad av Infantinos FIFA-knektar?  

Apropå besvikelse är bokens hittills bästa utgång den som handlar om den monumentala fysiska och psykiska baksmällan efter att åkt ur EM-21 mot Ukraina. Man möts i lobbyn till ett hotell i Göteborg morgonen efter och alla, bakfulla eller inte, vill bara bort och hem. Men först ska de sjunga ”Ja må han leva” för Koffe. Det är tradition, de är en solid grupp, ett lag även den här morgonen. Långsamt, motvilligt reser sig alla. En liten tyst paus, i väntan på att någon ska börja uppstår, varvid Granens frustration pyser ut mellan läpparna och han säger högt ”Hur fan kan du fylla år idag”?

Det säger mycket om bra fotbollslag och ledarna som valt dess människor. Att det enda man tar med sig efter en oerhört smärtsam förlust är ett gapskratt.

Tyvärr skar det sig mellan mig och Janne – jag grävde i något Janne tyckte man absolut inte skulle skriva om, som fotbollsjournalist. Där gick gränsen. 

To be continued…