Malmöitisk impotens

När ett lag inte gör mål i Spanien kallar man det impotens. I Sverige används nästan aldrig den liknelsen. Det har sagts mig att drabbade av sexuell impotens känner sig kränkta. Eftersom Roland Nilsson på hälsotidningarnas förstasidor och skvallerspalter denna vår, åtminstone indirekt, vittnar om evig ungdom och potens tror jag han pallar jämförelsen. Hans lag lider av impotens.

De spelar bra, ibland även vacker, njutbar fotboll, flera spelare har höjt sig sedan förra året men de får inte in den i nätet.

Man saknar ”Den rödgade ålen” Agon – någon som kan avsluta med bestämdhet. Ändå är jag inte säker på att Agon gjort mål i går mot ett Hammarby som försvarade som om de fått två spelare utvisade.  Även Agon kräver ytor.

Harbuzi träffar mål på ett av tio långskott, Wilton är som en överlägsen mycket teknisk boxare utan KO-slag. Daniel Larsson verkar inte vara en avslutare utan just endast en väldigt bra ytter. Ofere, Ofere gör som vanligt först en bra sak med bollen sedan en dålig. Ena gången är nedtagnignen utmärkt, andra gången är bollmottagnignen lika känslig som en flipperkulas.

I går borta mot Hammarby uppstod den närmast bisarra situationen att Daniel Andersson hade minst tre eller fyra avslut. När han som nästan aldrig befinner sig på sista tredjedelen plötsligt blir den reflexartade ”killern” i främsta ledet – då är något väldigt fel.

Faktum är att trots alla avslut så tvingades ”Poppen” Björklund inte göra några riktigt bra räddningar. Antingen täckte försvararna på hockeymanér eller träffade bollen i målställningar och läktare.

Den ende som under våren visat den där förmågan att hänsynslöst forcera in bollen i mål trots mycket trafik och muskler i vägen – han sitter på läktaren och kommer stanna där hela säsongen – Miljan Mutavdzic!