Harbuzis välavlönade hobby

Vi har haft professionella fotbollsspelare i det här landet i över 20 år. Sedan 10-12 år tillbaka är i princip alla de cirka 300-350 spelarna i Allsvenskan anställda på heltid. Fotboll är deras yrke.

Ändå frodas en gammal kvarleva och slentrian inom sportjournalistiken; den att beskriva övergången till en klubb på kontinenten som ”att bli proffs”. Bland annat gör Sportbladets Stefan Holm det i fredagens långa (och bitvis mycket underhållande) intervju med Labinot Harbuzi.

”När skall du bli proffs igen?”, frågar Holm och syftar på att Labinot var lärling i holländska Feyenoord som tonåring. Då tjänade han förmodligen betydligt mycket sämre än vad han gör i dag i MFF med en uppskattad månadslön på 80-100 000 kr.

Labinot svarar enligt mallen: han trivs ”hemma” men längtar ut i Europa där han kan bli ”ekonomiskt oberoende”. Underförstått – i de röda stugornas Folkhemsverige spelar man fotboll ( eller ishockey) i första hand för det är roligt. Kanske i andra eller först tredje hand för att det är ett yrke och pengar inblandade.

Detta är en tydlig men ofta kanske omedveten markering av att i Sverige är vi inte likadana som de på kontinenten. Ja, inte heller i grannländerna blir vi svenskar riktiga proffs. Då ”går man” eller ”flyttar” till Danmark eller Norge. Trots att till exempel Alexander Farnerud i danska Bröndby tjänar cirka 700 000 svenska kronor i månaden. Men proffs – nej det är han inte!

Är det mindervärdeskomplex, Jantelagen eller bara vanlig slöhet?