MFF–Elfsborg 5-0: hur fan gick det här till?

Självkänsla. Om jag bara ska använda ett ord för att beskriva den här otroliga, häpnadsväckande kvällen i september så är det självkänsla.

Efter tre minuter sköt Daniel Larsson  med sträckt vrist rakt upp i bortre krysset. Mer behövdes inte för att allt som tidigare misslyckats skulle lyckas.  Hela laget smittades av Larssons fullträff. Den energi och entusiasm som saknats hela säsongen, nja sedan omgång tre, kom plötsligt fram ur gardroben.

Spelarna började löpa utan boll och spela den på ett tillslag. Molins vandrade runt och sprang flera gånger som hetsig innermittfältare rakt förbi motståndarnas mittfält med bollen.  RÅP tog en djupledslöpning redan efter tio minuter och nådde nästan fram till straffområdet.  Markus Halsti glidtacklade bekymmerslöst och Gabriel stängde effektivt alla motståndare som ville framåt. Flera gånger gick han bara upp i rygg på dem och lät bollen retfullt segla över.

T o m Johan Dahlin gjorde allt han skulle på ett bra sätt. Inga avgörande räddningar, inga taskiga höga inlägg men han höll allting, även en farlig frispark som alla stormade emot men bara en kom ut med bollen – Dahlin med den vita bollen som ett med de vita latexhandskarna – ett järngrepp!

Mest imponerade dock Daniel Larsson och Ofere. Daniel Larsson lyckades med det mesta, det lyste om honom. Han sprang runt och rakt igenom och fram och tillbaka och t o m baklängesdribblade utan att någon fick fatt i honom. Han gjorde t o m mål på nick. Helt overkligt.

Ofere. Ofere gick på vatten. Det började redan efter några minuter. Hans första klack var dålig och en meter bakom Larsson men sedan hade han två små fantastiska Barçaklackar. Och sedan spelade han fantatssiskt en hel timme och avslutade det med ett underbart solomål.

En annan förklaring till 5-0 är att EIF:S ytterbackar i första halvlek låg väldigt högt upp vilket gav stora ytor bakom dem och de båda stabbiga gulsvarta mittbackarna drog i sär och tvingades täcka mycket större ytor än de är kapabla till.

Och att Elfsborg helt enkelt inte hängde med i det höga tempot.

Det är bara att ge sig. Man kan snacka hur mycket som helst om att Elfsborg inte var bra  e t c. Några har redan dragit paralleller med hösten 2008 då MFF vann de sex sista matcherna och räddade kvar Rollegren på jobbet. Men då mötte man lag som inget hade att spela för. Elfsborg hade ändå ett SM-guld att vinna. Och nu förlora.

Det här var kvällen då MFF återfann en del av sin förlorade självkänsla men det är inget värt om det inte blir tre poäng på söndag mot Hammarby. Och då kan man aldrig spela på det här viset.