Mitt liv som svekfull supporter och fotbollstjournalist

Det finns två olika sorters fotbollssupportrar på samma sätt som det finns två olika skolor av sportjournalistik.

 

De flesta fotbollsjournalister gillar sporten men förstår sig inte på dess egentliga väsen. Istället låter de marginella symboler som resultat och auktoriteternas domar färga deras egna värderingar. Utan resultat hade de varit lika handikappade och hjälplösa som den enspråkige utan Google Translate eftersom de inte kan själva kan tolka matchen, blott resultatet och uppenbara saker som ”målskyttar”. Varefter de naturligtvis vinklar på dessa fakta. För dem är fotboll bra eller dålig. De hatar i tystnad oavgjorda resultat eftersom det medför en tveksamhet och mångtydighet de inte riktigt kan hantera. Bland annat därför gillar jag det poängmässigt försmådda och allmänt missförstådda ”krysset”.

 

Så finns de som struntar i vad tränare och till exempel Jon Persson tycker för att nu nämna en av de mest räddhågsna och osjälvständiga av experter (egentligen kan Jon otroligt mycket fotboll men hans roll är uppenbarligen att tack vare sitt namn och goda diktion förstärka självklara intryck och uppenbara känslor – inte utifrån sin erfarenhet skapa frågor och komplexitet).

 

Den andra skolan, som jag själv bekänner mig till, struntar i vad siffrorna blev och ser blott till den egna, allt oftare och inte sällan otillräckliga, upplevelsen från tv-skärmar och kortsidor. Men vi är trogna just den sinnliga upplevelsen, inte resultatet, inte statistiken och aldrig färgerna. Det gör att man kan dissa ett lag som vinner och hylla förlorarna vilket på ett fint ord kallas att man skiter i mediasportens ”dikotomi” den bibel som aldrig är annat än svartvitt.

 

Jag bekänner mig istället till den fria, ”färgglada” fotbollstron. Jag är trogen min erfarenhet och övertygelse samtidigt som det gör att väldigt få lyssnar på eller läser mig. Det låter kanske bittert men bättre det än att leva på lögner och förenkla den sport och dess ”präster” man beundrar och respekterar. Jag kan till och med tycka något så närmast perverterat som att dålig fotbollsjournalistik är omoralisk utifrån min egen nära relation till fotboll. Dåliga fotbollsjournalister är i min värld lite som månglarna i templet som sålde Guds ”merchandise” och som Jesus resolut körde ut från stadion. Men så hade inte ens Jesus mer än tolv betalande medlemmar i den supporterklubb som tyvärr ofta avbildas i överlånga, Real Madrid-liknande dräkter.

 

Samtidigt är det viktigt att ständigt påminna sig att fotboll även är en lek, faktiskt. Många fotbollssupportrar verkar ha glömt det eller helt enkelt föraktar de som vill se fotboll som fotboll och inte i första hand en livsviktig tävling om vilka färger som vinner mest.

 

Så det är likadant med supportrar som med sportjournalisterna. Majoriteten vill förstärka de simplaste känslorna. När laget vinner är laget bäst, när de förlorar är de sämst i ett dygn eller så men sedan krishanteringen påbörjats är laget snart bäst igen.

Det finns många drag av förenkling och förakt i den här relationen. Speciellt med de som ena veckan förstärker känslan av att deras lag är bra och i nästa sviker laget genom att kritisera det. För dem är världen inte så här komplex.

 

Kanske har min ”otrogna supportersjäl” hjälpts av att ha växt upp i en MFF-familj i Helsingborg? Att jag från sex års ålder, så fort jag växt från bambinocykeln, själv trampade genom staden på min blå Pojk-King med röd puda, korsade E4:an och E6:an utan övergångställe, för att sedan stå ensam på Olympia och heja på HIF. Samtidigt som  jag varannan helg följde med till Stadion, fick biljetter och klapp på huvudet av Eric Persson och sedan satt på de bästa platserna mitt bland alla MFF:s hardcore-supportrar tillsammans med pappa.

 

Det var en lite ambivalent supporteruppväxt.  Mitt fadersuppror bestod i att jag, när HIF ramlade ur allsvenskan, började följa Öster eftersom de hade samma färger som HIF och att min bäste vän Stefan flyttade till Emmaboda. När Tommy Evesson lurade skjortan av Krister Kristensson stod jag upp och jublade medan min pappa, skämdes. Nästa helg stod jag upp och jublade när Krister eller Roy glidtacklade både boll och AIK-are ut på löparbanan eller åtminstone ned i längdhoppsgropen.

 

Jag hamnade ena veckan alldeles bredvid den dåtida världskändisen  Furst Rainer av Monaco för att till helgen stå ensam på Olympia och se HIF spela i tredje högsta serien mot lag som Limhamn, Croatia och Hittarp.  Under några säsonger spelade klubbar som Råå, Blomstermåla och Emmaboda i en högre serie än HIF. Det gjorde riktigt, riktigt ont i fotbollssjälen men man bet ihop och såg fram mot nästa match och nästa självklara steg tillbaka toppen och allsvenskan från platsen högt upp i Stattenakurvan. Samtidigt som tusentals supportrar mötte högborgarna Henke och Masse på Knutpunkten efter att kvartsseklet i förskingring var över satt jag i övre pressbaren på Camp Nou – rent händelsevis en annan rödblå klubb…

 

Så jag är inte främmande för att ha flera föreningar i mitt hjärta – det är överraskande rymligt. Till skillnad från kärleksrelationer med människor ser jag inget fel i att de är trångt där oc hatt de ibland stramar på varandras fötter (klubbar/föreningar är relationer med allt vad den och supportrarna står för – inte enbart ett lag vid en enskild match med typ Messi. Klubben är alltid så mycket större än laget, oavsett ifall Barça eller Celtic vinner Champions League).

 

Så några klubbar bor i mitt hjärta, ett par andra är sådana som man följer, alltid vill väl och önskar vinster men som har en högst obestämdbar och flytande plats i kroppen och dess kretslopp. Ibland hänger de i hjärtat under 90 minuter men försvinner sedan tillbaka ut ur kamrarna (typ Norrköping, Roma, Swansea, Fremad Amager, Union Berlin, Bergandy, St Etienne, Livorno, Crystal Palace, BK Skjold, Gais och säkert någon ytterligare som jag nu glömt). De som lever där är färre och har gjort det länge: i vuxen ålder kan jag bara lägga till de klubbar som jag tillfälligtvis är licensierad för. Som att just den här säsongen får MFF, HIF, Östersund, Celtic, St Pauli och Barça sällskap av Gröstorps IF i division sex sydöstra Skåne.

 

Så kan det gå.

 

På något sätt känns det signifikativt att de spikade upp Jesus på det där ”ståplatskryss av trä”, även om de av misstag vände det 45 grader för att han skulle ses lite bättre av hela publiken.

 

Ps Slutsatsen av den här lite ojämna texten är att jag nog är mer trogen fotboll än en specifik fotbollsklubb – precis som jag alltid tycker att en tvåa är  mer spännande och värt minst lika mycket respekt som segraren.

 


About this entry