En match gör ingen säsong

Sagan om Graham Potter fick ett nytt fint kapitel i går. Hur många debuterande tränare i nederlagstippade lag har vunnit 3-0 borta i premiären? Till och med statistiken var emot Brighton som förlorat sex raka premiärer medan Watford, med sikte på topp tio, inte förlorat på tolv raka.

Men alla siffrorna ljuger, speciellt matchresultatet. Brighton var OK, Watford var undantaget de tio sista minuterna i första och de första tio i andra halvlek verkligen bedrövliga. I första spelade de som om underlaget var uselt. I andra spelade de som om de var ensamma på planen. Sällan har jag sett så många obetänksamma, själviska dribblingar och avslut.

Brighton har tre välväxta mittbackar som helst spelar helt utan boll. De har två duktiga innermittfältare i Stephens och Pröpper samt två offensiva wingbacks som knappast bidrar med defensiva kvalitéer. Det sitter en del nyförvärv på bänken som jag är övertygad om kommer starta i fortsättningen. Jag vet inte hur de är men jag kan konstatera att spelare som Les Murray och Jürgen Locadia absolut inte såg ut som startspelare i EPL. Neal Maupay däremot var riktigt, riktigt bra ut, trots få bollberöringar. Och Trossard är en verklig klasspelare. De två kan bli giftiga i omställningsspelet.

Watfords press var ihålig och man stod högt med en långsam backlinje. Mot lag som inte underskattar Brighton utan pressar högre och bättre, som låter Shane Duffy sköta uppspelen kommer Potter få stora problem. Samtidigt kan jag tänka mig att han skapar en ”Burnley-känsla” i truppen: vi är små och okända men tillsammans är vi starka. Det kan räcka långt men så långt som att försöka sig på ett ”possession-spel” med nuvarande backlinje är att hoppas på alltför stora mirakel, även för en Potter.


About this entry