Saknas den 12:e spelaren?

14 mars. Liverpools tränare Jürgen Klopp fick utstå mycket hån och hat för att han vägrade ta i hand med supportrar före matchen. Sparade bilden från Viasat eftersom jag tyckte Klopp hade rätt att bli förbannad. I efterhand har det visat sig att alla de lag som spelade med publik i den CL-rundan har drabbats extra hårt, inte enbart Liverpool och Madrid utan även Bergamo med flera andra. I Sthlm, utan CL-fotboll, körde man med FHM goda minne Mello i ett fullsatt Globen – jag undrar vad det betyder för det fruktansvärt höga dödstalen i staden?

En märklig, lätt irriterande känsla av lokal vänskapsmatch. De första tio minuterna. Sedan greps jag av intensiteten i spelet så pass mycket att jag inte stördes av bristen på atmosfär. När jag såg CL-matcher för tomma läktare i mars.

Det är väl det där ekot, när de skriker, som är en lätt olustig påminnelse men annars ser jag gärna ”Coronaboll”. Idag lördag är all världens fotbollsögon riktade mot Erste Bundesliga. Känns ungefär som genrepet på en stor teater – allting är likadant fast lite annorlunda. Det riktigt jobbiga vore ifall man tvingades se matchen live och inte i TV. Eller vara spelare och upptäcka att det faktiskt är som de som tjänar pengar på fotboll alltid säger för att göra fansen glada – att de är 12:e spelaren och delaktiga, rent utav helt avgörande.

Det är vi ju också – ekonomiskt. Sedan tror jag det är väldigt individuellt hur man som spelare påverkas av publiken. Generellt vill jag påstå att desto mer publik ju roligare att spela för då känns matchen viktigare. Publiken ger högre puls. Åt matchen, inte direkt till hemmalagen även om traditionella sånger och hymner ökar stoltheten, stärker motivationen. För vissa. Jag tror andra regerar tvärtom om har svårt med den ökade pressen, stressen. Även på elitnivå. Ungefär samma uppgift har media – på försäsongen kan du märka att spelare har saknat uppmärksamheten, berömmet, den illa dolda beundran. En match utan media är fullt jämförbar med en utan publik. Känslan av avlönad onani blir tydligare – tills domaren blåser i gång.

Vi målvakter hör publiken mycket mer än utespelarna. Framförallt hör du det dova bruset från tiotusentals människor – tror jag. Jag har bara spelet inför högst tusen pers, och dessutom endast på bortaplan men publiken som spelare är egentligen endast viktig rent känslomässigt. Och känslor finns det inte tid till medan kulan är i luften. Utom för oss målvakter. En utespelare har en perfekt position i förhållande till bollen och de 21 andra – i varje enskilt moment, vid varje fast situation under 3600 sekunder, plus tilläggstid (förutom vid skador). Vi målvakter har många moment i spelet då vi slappnar av och det ”läcker in” enskilda skrik och rop i medvetandet. Din förmåga att inte regera på det du tydligt hör och din förmåga att vara 100 procent koncentrerad i nästa ögonblick är avgörande för din prestation. Det finns ett korrelat mellan målvaktens position medan spelet är vid andra målet och antalet åskådare och hur nära de är dig, bakom ryggen. En hatisk klack som spottar och försöker slänga saker på dig gör att du gärna står med lite längre marginal till kortlinjen, när det inte inverkar på din prestation.

Ingen aktiv elitmålvakt skulle medge att de påverkas men självklart gör de det. Så den publiklösa Coronafotbollens stora vinnare, förutom klubbekonomin och allmänna fotbollsälskares abstinens, är nog målvakternas psyke.