En typisk John Guidetti-match

När producenten vägrar visa repriser på blågula avslut från nära håll vet man att de var mindre bra. Eller så var det ett statement av en kvalitetskritisk producent. Eller så var det bara som matchen och bevakningen i TV4 i övrigt – Guidettistandard!

Han byttes in och fick omedelbart ett fint instick av Kulusevski men bollen bara studsade tillbaka – som om han valde att vägga ut mot hörnflaggan istället för att avsluta rakt framför mål. Ingen repris!

Nästa chans var ett skott på halvvolley som inte var helt lätt. Hög boll. Ännu högre avslut. Guidetti satte den stenhårt tio meter över. Repris (från sanitärt långt håll).

Så nicken i slutskedet. Guidetti får stå omarkerad cirka åtta, nio meter från mål men lyckas nicka lika långt över. Igen. Ingen repris.

Istället för en ung Jordan Larsson som gör mål i ryska ligan valde Janne Andersson kalla in en närmast klubblös föredetting vars senaste match var i tyska andradivisionen, för två månader sedan. Det syntes.

Jag förstår inte detta gränslösa, och kvalitetstomma, förtroende för 28-årige John Guidetti. Kanske är han en trevlig prick som drar göteborgsvitsar på samlingarna men jag tycker man ska ha något högre krav på A-landslaget. Kanske ligger en del av förklaringen i John Alberto Fernando Andres Luigi Olofs 18 klubbyten – de köper eller lånar en spelare och så dyker det upp en annan. Å andra sidan förstår jag inte heller vad matchen var bra för över huvud taget. Det är något med lottning och seeding inför VM-kvalet som innebär att ifall Sverige förlorar mot de här tre totalt ointresserade världsnationerna är vi jättedåliga – på pappret, som anonym plastkula i den där glasskålen i Geneve nån gång i december.

Det var Sverige vs Franska skor på plan (jo jag vet – det är barnarbetare i Asien som syr fotbollsskorna, inte fransoser) och skorna gjorde vad som förväntades: vann 1-0 på en tursam studs och en lite matchovan målvakt. Det var en på alla sätt motvillig match. Även från min sida. Festen ville liksom inte riktigt infinna sig, trots alla förväntansfulla gubbar som Olof Lundh, Åke Unger, Lasse Granqvist och Hasse Backe. En tafflig, tröttsam tillställning, med sammanlagt tre (3) avslut på mål, men som ändå bara måste genomföras på den där öde arenan full av reklam istället för människor. Liksom TV4, full av reklam istället för människor. Ja, hela turneringen är väl tänkt så – fler fiktiva landskamper som köps för dyra pengar av TV4 så att de kan prega in mer reklam i sändningarna. Det var till och med så att TV4 inte var TV4 på nätet utan matchen gick bara i TV4 – TV. Tror jag. Jag tvingades i alla fall knäppa på den gamla skärmen, boxar och grejor för första gången på två, tre år (och jag som tänkt göra mig av med alltsammans som bara stått där). Så jag kom in i matchminut 21. Såg sju svenska bakåtpassningar och så tog man sig över mittlinjen och fick ett inkast efter 28:50. Ändå låg jag kvar i den före detta TV-soffan till John Guidettis producentmobbade inhopp. Eller så var det en fotbollsmoraliskt kvalitetsåtgärd – på samma sätt som man med filter och lösenord kan skydda barn från att se vissa olämpliga vuxenkanaler.

PS Mest glädjande, förutom inhoppen av Kulasevski och Ken Sema var när Hanna Marklund, säkert av en ren tillfällighet, berömde den svenska pressen, fem sekunder efter att Janne Andersson skrikit fram samma beröm. Och en minut senare var det Pontus Jansson som slog en rak hård passning på ett tillslag och fick beröm av Janne. Och Hanna var liksom ett eko. Nu tycker jag inte att Hanna och hennes dialekt är helt ocharmig men hon behöver en expertkommentator vid sin sida. Åke Under försöker som vanligt ta alla roller men han och hans nyspråk skapar bara förvirring. Åtminstone i min TV-soffa. Och man kan väl inte hoppas att producenten även drar ner ljudet på deras mikrofoner mot Portugal…?