Tystnadskulturen triumferar, tyvärr…

I huvudet på John Malkovich är en fantastisk film av Charlie Kaufman. Mot ett par dollar i entréavgift kan alla ta sig in i den kände skådespelarens huvud. För att efter en kvart kana ut i ett motorvägsdike vid New Jersey Turnpike. 

”I huvudet på Lotta Schelin” (Norstedts) är en rolig, bra och men lite falsk titel ifall man nu tror sig få access till stjärnans allra innersta. Istället får vi en lättläst, ganska ytlig bok om en svensk damfotbollsstjärna. Med fyra oerhört läsvärda undantag. 

Hur Lotta under hela karriären kämpade med migrän och huvudvärk utan att varken hon själv, ledare eller läkare tog det på allvar. Först när hon sista säsongen är så dålig att hon får avbryta uppvärmningen, och alltså inte kan spela över huvud taget, börjar hon ställa krav på diagnos och annan behandling än voltaren och andra piller. Det nämns inte men här finns förstås förklaringen till varför Lotta var så dålig huvudspelare när hon hade i princip alla andra egenskaper. Att träna nickar var ovillkorligen förenat med migrän, och allmänt obehag. Kunde hon undvika det borde hon det.

Hennes latinske ”psyko-coach” i Lyon som verkligen ville ha koll på allt och skapade ett oslagbart lag med rädsla, ångest och straff som träningsmetod. Lyon vann ligan åtta år i rad – bland annat med målskillnaden 116-3 och 119- 6. Till slut, efter tre säsongers mobbing och mental diktatur urartade det och spelarna tog upp problemet med klubbens ledning. Ändå vann man ligan överläget. 

Svenska förbundets ointresse och totala oförmåga att utveckla damfotboll. När jag intervjuade landslagsstjärnor försökte jag ofta skapa sådana här vinklar men ingen var intresserad av konflikter och att kräva något – man var så nöjd med att bara få spela fotboll. Therese Sjögran fick inte ens en cykel. Ersättningen i landslaget var lägre år 2017 än 2004…  …det är exakt lika genusojämnt säsongen 2020. 

Lottas mor drabbas av Huntingtons sjukdom vilken påverkar nerverna i hjärnan och skapar mycket tidig demens och allvarliga motoriska störningar. Den är genetisk så tre av fyra av Lottas mostrar och fastrar bestämmer sig därför att inte skaffa barn. 

När jag arbetade med stjärnor och ledare i svensk damfotboll var det väldigt uppenbart att de gärna ställde upp med tid (mer än en kvart) men aldrig med substans. Det blev aldrig personligt, ingen var villig att prata om spelsystem, taktik, teknik, skador och liknande. Allt var OK och känslan av ”vi mot dem” och med dem menat män, sportjournalister, alla utanför ”kretsen” var uppenbar. Kanske även ålder spelade in. Det gav och ger starkare sammanhållning i laget men är förstås väldigt olyckligt när man skriver en bok och behåller många grundläggande frågor och problem för sig själv. Med några fantastiska undantag var de spännande damfotbollsstjärnorna ointressanta och utan djup. Konflikter och problem bagatelliserades för egentligen ville de ju bara spela boll.  

Här ligger svensk damfotbolls stora problem och den främsta anledningen till att man med några tursamma undantag halkat efter, både landslag och klubblag. Vilket i sin tur påverkat rekryteringen, medieintresset, publiksiffrorna e t c. Svensk damfotboll befinner sig i en mycket negativ spiral, fullt jämförbar med den som drabbade herrlandslagets på 1960-talet och klubblagen lidit av ända sedan Bosman infördes.  

När nu Sveriges bästa damfotbollsspelare genom tiderna skrivit en memoarbok tillsammans med den betydligt äldre frun Rebecca som är före detta sportjournalist gav det stora förhoppningar. 

Det är en bok som andas 1900-tal med en lagom ointresset blandning av ganska opersonliga, slätstrukna minnen och smålustiga anekdoter om ”fina” lagkamrater och vänner. En oväntad sak är bristen på kärleksfulla ledarportätt. Ingen förbundskapten ägnas speciellt många rader och jag undrar verkligen varför när så mycket i övrigt handlar om landslagets framgångar. Den ende som verkligen ges cred och vars ledarstil beskrivs är Torbjörn Nilsson. Vilket säger en hel del om Lotta Schelin.

Jag minns Lotta Schelin som en sympatisk men introvert stjärna som tyckte allt var bra före matcher och sedan ibland var oförklarligt dålig. Svaret ges i boken, oviljan att vara uppriktig slog tillbaks. Jag minns även hennes genombrott och vilka drömmar det skapade. Lotta var tack vare sina smala höfter och mycket teknikträning ett par klasser bättre än alla andra – även på högsta landslagsnivå. Med snabbhet, explosivitet, bollbehandling i fart och utvecklat spelsinne ungefär som en offensiv manlig mittfältare. Hon var lika outstanding som Marta – bara mindre spektakulär, mindre egoistisk och mer tystlåten. Dessutom var hon så överlägsen att hon tvingades spela ytter eller forward och göra en massa mål när hennes kvalitéer troligtvis bättre kommit till sin rätt med mer boll och mer centralt. Men damfotbollen befinner sig fortfarande där – är du snabb får du spela ytter. Har du bra teknik och är bra med boll tvingas du spela 9:a och i princip ha minst boll i hela laget. Med rätt inställning, rätt marknadsföring och ett mindre kvinnofientligt förbund hade Lotta kunnat förändra svensk damfotboll i grunden. Hon hade kunnat ha samma inflytande som Zlatan, fast med stark och ”go” göteborgsk accent. 

Om detta står det naturligtvis inget i boken. Det är en beskedlig berättelse skriven på ett språk så att alla ungdomsspelare kan läsa den och ”gilla”. Lotta undviker de kollektiva konflikter och skandaler som varit och påverkat landslaget och svensk damfotboll negativt. Det är till och med så att boken försöker ge en alternativ historieskrivning istället för att berätta sanningen. 

Som när hela landslaget drabbades av kramp i första halvlek av matchen mot Nigeria i VM. Ifall dåvarande förbundskaptenen borde ”metoo”-utredas? Om mobbing och trakasserier. Eller att assisterande förbundskapten avgick med omedelbar verkan fyra dagar före EM på hemmaplan. Naturligtvis gigantiska skandaler. Lotta Schelin berör endast den sistnämnda kortfattat och antyder att förklaringen skulle vara att en anonym spelare i media sagt att hon inte kände förtroende för Birger Jacobsson. Vem försöker Lotta och Rebecca lura med det? De ifrågasätter spelarens eventuella lojalitet istället för klarlägga konflikten och kanske skapa bättre förutsättningar för kommande landslag.

Antingen är man uppriktig eller så är man tyst. Att fabricera dåliga bortförklaringar ger ett lite falskt intryck. Lotta bjuder på lite av sig själv men håller knäpptyst om kollektivet. 

Ett annat utmärkt exempel på denna tystnadskultur i svensk damfotboll dyker upp på Fotbollskanalen denna morgon. Landslagsstjärnan Olivia Schough berättar att hon efter skadan fick anställa egen fystränare för att Djurgården endast har två ”sjukgymnaster” som inte kunde hjälpa Olivia. Magdalena Eriksson fyller på och avslöjar att fysträningen är eftersatt i hela damallsvenskan. Här är alltså ett grundläggande problem ingen har vågat lyfta – speciellt i en idrott där många av stjärnors karriär förstörts av återkommande korsbandsskador. Det är tyvärr symptomatiskt för svensk damfotboll i ett nötskal: att lojaliteten med laget, klubben och damfotbollen i sig är så stor att man hellre sabbar sin karriär, och andras, än klagar, eller ifrågasätter, förutsättningarna. Tyvärr är det en kultur som delvis även sabbar berättelsen om Lotta Schelin.