Han skriver som en skald

”Berömda män som varit i Sunne” är en roman av Göran Tunström. En handelsman ska skriva en text till den lilla ortens jubileumsboken. Det blir inte som han tänkt sig men i gengäld finner hans sig själv. Om Åke Stolt gjort samma sak förtäljer inte ”Blomstermålaren …och andra berömda män som varit i Åtvidaberg” (Arx förlag). Den nämner inte ens förlagan men jag tror man finner en del av Åke Stolt i det långa, utomordentligt intressanta och karaktärskritiska sista kapitlet om Zlatan och dennes insparkade dörr. På Kopparvallen i Åtvidaberg. 

Andra som sparkat där men istället träffat bollen är Pelé, Putte Kock, Roger Magnusson, Ralf Edström, Beckenbauer, Peter Osgood, Gunnar Nordahl och håll i er nu: trävaruhandlare Stig Svensson. Stolt kvoterar till och med in Johan Cruyff som hedersbesökare fast världens bäste fotbollstränare och vår kontinents främste spelare genom tiderna aldrig satte sin vänsterfot på Kopparvallen. Detta, sista, är naturligtvis helt oemotståndligt för en som mig som aldrig pratade enskilt med Cruyff men ägnade många timmar åt att lyssna på hans roliga spanska och titta på hans underhållande träningar på träningsplanen bredvid Mini Estadi. Och läst både hans egna böcker och biografier. 

Låt oss börja med Facit. Jag tillhör den generation vars far skrev på en grå liten Facit. 50 år senare tror vi, rent generellt att vi har facit. Ibland leder det till fotbollsböcker fyllda av nostalgi.  

Jag förknippar Åke Stolt, Sydsvenskans tidigare sportchef, med tre saker. Att det första han gjorde på jobbet var att utmana Cavallis MFF (gav massor av skit men med facit i hand hade Åke som så ofta helt rätt). Att han irriterande ofta återvände till Östergötland. Att han med åldern skrev som en skald, texter i mitt tycke överfyllda av naturromantiska symboler och ett blomsterrikt, prunkande språk. Åke har inte blivit yngre, han står i full blom nu. Förlaget borde kanske dödat en del av dessa darlings och fixat de andra små skönhetsfläckarna men i övrigt är jag begeistrad. Nu befinner Åke sig i den tid av livet då man börjar tänka på tilläggstid och han har samlat minnena i en bok full av kärlek till fotboll, och fotbollsmänniskorna. Stolt ser alltid människan. Förvänta er inga målmatchanalyser och resultatonani. Det är människorna med boll som fascinerar Åke Stolt. Extra bra är kapitlet om Zlatan. Han konstaterar att det blev ingen bok men nu presterar han 27 sidor som delvis är en hyllning, delvis svidande kritik. Ungefär samma omdöme som Maradona nyligen fick av de mer nyanserade sportnostalgikerna: gudalik på plan, odräglig utanför. Det är kanske det bästa som skrivits om Zlatan (och indirekt om Åke Stolt) någonsin. 

Det går inte att undvika: minnena kolliderar ibland med åldersrelaterad bitterhet och oförståelsen för dagen fotbollskultur och medievärld. Stolt faller själv i fällan i förordet men i övrigt är det en bok om kärleken till fotbollen och dess människor som visar att fotbollsjournalisten och hans inte alltid (eller rent av aldrig) besvarande kärlek överlever oss alla.

Ps Jag hade hellre sett ett omslag med en bild fån Kopparvallen, gärna svartvitt som kontrast till titeln. Men det är väl det där med Åke och det naturlyriska….