Offside – helt offside

Kan man begära att ett specialmagasin om svensk fotboll ska veta hur herrlandslaget i fotboll spelade under 1970-talet? Då när Sverige kvalificerade sig till tre VM i rad och var nära att slå ut blivande världsmästarna Västtyskland och ta sig till semifinal 1974. 

Jag tycker faktiskt det. Det är en viktig del av svensk fotbollshistoria. Jag tycker även det är roligt att Offside vågar skriva annat än de gamla traditionella, identiska reportagen. Kanske var det därför det blev så fel?

Jag har prenumererat på Offside ända sedan begynnelsen. De senaste åren tycker jag den tappat mycket i kvalité och samtidigt inte förmått förnya sig. Det gick så långt att jag faktiskt medvetet missade några nummer, i oprenumrerad protest.  Nu är jag åter ”onside”och möts i comebacken av ett omslag med tre holländare i Milan. Detta för att Milan var ett av lagen som spelade 4-4-2. På 1990-talet. Jobbet handlar huvudsakligen om de klassiska lagen för 20-25 år sedan och att uppställningen sedan blev omodern men, frågar sig den korta texten på omslaget: ”är formationen på väg tillbaka?” 

Har den någonsin varit borta? Frågan på omslaget grundar sig på det faktum att ingen av de tre (3) senaste årens allsvenska vinnare spelat en tydlig 4-4-2 men att Halmstad, nykomlingen gillar formationen. Är det inte att något överdriva Magnus Haglunds och HBK:s inflytande på modern svensk fotboll?

Är det inte lite tunt underlag för påståendet och vinkeln? Rent journalistiskt? Väldigt många allsvenska lag ställde upp 4-4-2 även säsongen 2020. Fast man egentligen aldrig kan prata om formationer utan att skilja på offensivt och defensivt. Det försvann i slutet av 1980-talet. I princip inget elitlag i världen låter två anfallare slippa försvara, eller tre. Oavsett ifall du spelar med fyra eller tre i backlinjen så försvarar du nästan alltid med minst sju spelare och försöker anfalla med minst sex. Såvida du inte helt spelar på omställningar, typ många utsatta bottenlag och Mourinho. Att inte skilja på off och def uppställningar utgår ifrån att varje lagdel enbart har en uppgift och position. Vilket naturligtvis inte stämmer.   

I inledningen slåss det fast att förbundskapten ”Åby” Ericson spelade 1-3-3-3 med libero 1970-78. Det är fel. Åby hade alltid en rak fyrbackslinje med två robusta mittbackar. Någon gång fick liberoliknande försvarare som Claes Cronqvist och Sven Lidman chansen men då tvingades de agera som rena mittbackar vilket var dömt att misslyckas. Det är sant att Åby delvis gick ifrån sitt 4-2-4 under VM 74 men det var i princip endast på pappret. Mot Västtyskland spelade man med tre centrala mittfältare och Åby använde alltid minst en ytter bredvid den centrala anfallsduon. I VM var ofta Ove Kindvall uppsatt som mittfältare. Jag tror aldrig Ove någonsin beblandade (eller belastade) sig med något som kan kallas försvarsarbete. Aldrig. Han var en ren ”nia” som en nia kunde bli, på den tiden.  

Jag kan kanske acceptera en okunnig ung skribent som varken bryr sig om att analysera eller titta på gamla matcher. Men kunde inte någon med ett hum om svensk fotbollshistoria på redaktionen kollat huvudtexten och dess inledande påståenden om svensk fotbollshistoria? Man brukar ha chefer till sånt – eller är de lika okunniga? Jag tycker det är märkligt att ett ärevördigt magasin som Offside inte bryr sig mer om svensk fotbollshistoria. Känns inte riktigt seriöst.