Labbé och Lindahl

Två damfotbollsmålvakter har jag intervjuat – som del i det målvaktsboksprojekt vilket tagit timeout. Lång timeout. Hedvig under en timme på ett fik i Malmö cirka 2013, Stephanie i telefon 2009 efter att jag sett hennes Piteå förlora 7-0 på Hästhagens IP. 

Redan då framstod kanadensiskan som en väldigt, väldigt bra målvakt. Så bra att när jag senare det året skrev en mycket kritisk text om damallsvenskans standard och framtid fick jag med Stephanie: 

”Varför inte Piteå släppt in 10-15 mål i dessa matcher beror enbart på att man har två hyggliga mittbackar och en av damfotbollsvärldens bästa målvakter i Stephanie Labbé.”

När jag ett drygt år senare kommenterade nomineringarna till ”Årets bästa?” i svensk fotboll skrev jag följande:

”Årets målvakt, damer: Kristin Hammarström, Örebro, Thora Helgadottir, Malmö, Hedvig Lindahl, Göteborg, Sofia Lundgren, Linköping.

Kommentar: Bäst, eller näst bäst, i Sverige är Stephanie Labbé som stod i Piteå i Div. 1 Norra under 2010. Av de nominerade är Helgadottir i särklass. Att Hedvig är med känns lika märkligt som Hyséns existens och Pias frånvaro här.”

Stephanies väg till toppen varit mycket lång och krokig. Det beror på att väldigt få i svensk damfotboll har förmåga att se, upptäcka och avgöra målvakternas talang. Jag vill hävda att det gäller fortfarande. Några av damallsvenskan bästa målvakter har varit bänkade i säsonger och/eller lagt av för att klubb- och landslagsledning inte kunnat förstå deras talang. Jag vill påstå att det delvis gäller även herrallsvenskan. Om det beror på dåliga målvaktstränare, okunniga huvudtränare eller sportchefer som fattar beslut på felaktiga grunder vet jag inte. Troligtvis en kombo av allt. 

När det gäller damfotboll tror jag huvudorsaken är dåliga målvaktstränare –  att USA och Australiens landslag ställer upp med målvakter som är så pinsamt oskolade stärker den teorin. Spelar man i världens tredje och fjärde bästa landslag så måste man kunna nå ribban och inte slänga sig mot ett hörn på en straff med BÅDA händerna. 

Hedvigs väg har inte heller varit rak. Av olika orsaker. Hon kom fram väldigt tidigt, var utlånad och fick sitta på bänken bara för att hon var ung och blyg. När hon stod på toppen mobbades hon så hårt av okunniga fotbollsjournalister och landslagsledningen att hennes självförtroende och nerver tog stryk. Åter igen förlorade hon ett par år på att många i damfotbollsvärlden fattar fel beslut, på felaktiga grunder. Det är bara att jämföra med andra lagidrotter för kvinnor som handboll och basket så märker man hur fatal och underutvecklad  fotbollsvärlden är. 

En viktig del av Hedvigs rehab blev att hon bildade familj. Det är underbart att se en målvakt kunna återvända och ha ytterligare sex, sju säsonger på absolut toppnivå efter en sådan svacka. Även om Hedvig nu lämnar över landslagsplatsen så är jag övertygad om att hon kan prestera på högsta klubblagsnivå i ett par år till. Jämför man med ett par av de andra målvakterna i OS är ännu Hedvig definitivt topp 10-15 i världen. Jag önskar innerligt att hon struntar i kritiker och okunniga och istället ”gör en Buffon”. 

Får ta och skriva en text även om straffavgörandet i OS-finalen. Det är ju ganska tydligt att både Lindahl och Labbé var vinnare – även om bara en av målvakterna belönades med guldmedalj.