Stockholmslagen och straffar: omgång 16

Det finns en okänd paragraf i regelboken. Inte ens domarna själva känner till den men de följer den i ur och skur –  Stockholmslagen ska gynnas när det gäller straffar. 

Varför det är så här vet jag inte bestämt. Jag gissar att det har med publiktrycket att göra – ifall domarna står på AIK, Djurgården och Hammarbys sida slipper de mycket av det negativa som de innebär att döma huvudstadens storlag. Storlag för BP fick sällan eller aldrig straffbedömningar med sig. Tvärtom. Speciellt ifall det var derby och det var 10 000 skrikande ultras mot knappt 100 gälla pojk- och flickröster. 

Dessutom media – media är Stockholmsfixerat för att de lagen har flest följare, tittare, lyssnare e t c. Döm till Sthlmslagens nackdel och du får en helvetes vecka och publiken emot dig vid nästa match med det laget. Döm till deras fördel och veckan blir rofylld. Inga hatmail eller taskiga rubriker, inte utlämnad i media. 

Den här omgången aktualiseras regeln ergströms revs ned av Une-Larsson. Jag kan inte ens försöka förklara varför Wolf bangar ur en rättvis blåsning. Speciellt som alla vet att Mjällby-Bergström alltid står upp – även då han eventuellt borde falla. 

Kristoffer Karlsson gör tvärtom – fantiserar ihop något som han tycker ser ut som en straff. På övertid, och avgör matchen, i Borås.  Amuel Holmén kommer nära men inser i sista sekunden att han varken kan vara nära eller ha benet utsträkt. Så han drar in benet, står stilla, gör sig så liten som möjligt och sedan slår Williot Swedberg bollen förbi Holmén och springer in i honom. 

Andreas Ekberg vinkade spelet vidare när Häckens Traoré tvärvänder och AIK:s vänsterback drar honom över benen. Det är en s o l k l a r straff. Går inte att diskutera – sprakar du undan benen på en bollförare utan att själv vara i närheten av bollen är det naturligtvis straff. Men straff är något speciellt när det handlar om Stockholmslagen.