En bok att låta sig berusas av
En oväntat tuff tackling bakifrån. Det är den omedelbara känslan av den här boken. Jag känner mig överrumplad, nästan ur balans och samtidigt full av tidslös kärlek. Jag upprepar för mig själv att jag verkligen bara borde vända högst ett blad till, ja och så blir det förstås ändå ytterligare ett och så blir jag sittande här. Igen. Det är svårt att släppa något man känner så overkligt stor ömhet för. Känslan redan efter ett par minuter tillsammans med ”Fotbollens Kuriosakabinett” är inte olik en berusning: en nostalgikick- rakt i hjärtat.
Varför blir jag så hårt tagen? Kanske för att det var en oväntad utgivning, kanske för det även är min egen historia? Jag är ett led här även om boken väljer att blåsa av ungefär vid de åren när jag själv började, 1970.
Jag minns att pappa Sten spelade med ett kändislag som mötte ett snabbt åldrande VM-lag från 1958 en sommarkväll på Landskrona IP. Det var första och enda gången jag var på fotboll med mamma Inga. Före matchen gick vi runt bland motståndarna och alla signerade den splitternya brunglänsande Nagy-bollen. För mig var alla mer eller mindre okända gubbar även om det inte var mer än tio år efter VM-finalen. Jag hade hört talas om Gren, Nordahl och Liedholm men de var ändå anonyma föredettingar och inte ens på planen såg de speciella ut. Pappa hade ett par oanvända bruna dojjor från sent 1940-tal i källaren. Jag spelade själv i Adidas Orvar Bergmark och trodde hans grova kängor var min farfars – eller något man använde på vintern för att inte halka. Bollen – ganska omgående tog jag med den till skolan och spelade tvåmål på rasterna. På gruset med röda handbollsmål, eller på asfalten som hade handbollslinjer. Min åtta år äldre bror Thomas var rasande. Pappa sa aldrig ett ord om det. Förlåt mig!
Att lära sig förstå och uppskatta historien tar alltså tid. Och då blir det lätt i form av nostalgi. Gammal fotbollskuriosa är inte världens sexigaste ämne men man lär sig leva med behovet, acceptera den lätt aparta, helt obesvarade kärleken. Det är med vördnadsfulla fingrar som jag bläddrar i all denna annars så stendöda romantik.
I ett land som förtvivlat gärna ville framstå som ”världens modernaste” fanns inte plats för varken nostalgiska nördar eller idrottslekens reliker. Det svenska samhällets helt oförstående attityd till idrottshistoria har skapat en hel del problem för oss, nördar och historiker. Därför är detta inte enbart en bok att älska, den är viktig också. En samhällsgärning, signerad ARX förlag. En praktfull liten pusselbit i bilden av Sveriges 1900-talshistoria.
Här finns förstås också ett litet problem – bristen på ett ”jag”. Varje kuriosakabinett var konsekvensen av en enskild människans obskyra, egensinniga museala mani. Inget kabinett kan likna det andra. När den här bokens ansvariga lägger till den lite pretentiösa undertexten ”Svensk fotbolls kulturarv i ord och bild” tvingas man ställa helt andra krav på boken. Nu måste man ifrågasätta urvalskriterier, bildvärdering, faktagranskning e t c.
I förordet står det att man utelämnat alla offentliga konstverk med fotbolsanknytning eftersom de ”vanligen är lite väl kända”? För vem, undrar jag? Mycket tyder på att boken vill nå många olika kategorier läsare, inte enbart åldrande fotbollsnostalgiker, så varför utesluta just denna lilla visuellt spännande del av arvet? Om man dragit gränsen vid cirka 1970 – varför är tilläggstiden så lång, och full av välkända Hammarby-artefakter? Varför ingen litteratur över huvud taget? Var ges lite väl ofta ganska ointressanta affischer och program så stor plats? Om man nu närmar sig gamla fotbollskängor och till exempel domarpipor – varför inte gå lite djupare i texten? Är inte den slitna pipan bokens allra bästa bild, nu reducerad till en relativ tumnagel? Har domarsignalerna alltid varit identiska? Och de stora kraftfulla, överdrivna gesterna som fortfarande får domare att se ut som stumfilmsaktörer – har de alltid hållit på det viset? Jag kan till och med tycka att divisionsindelningen är en del av kulturarvet. Vad skiljer 50-talets fotbollskor från 1990-talets? Och fotbollarna. Läser med förundran om då Sverige var fotbollstillverkningens Mecka men vill veta mycket, mycket mer. Varför inte beröra planens geometriska egenheter närmare? Och de som hade dispens? Och domare – ämnet släpps med en lite likgiltig kommentar om att det inte verkar finns så mycket kuriosa om de där (fotbollens viktigaste enskilde individ). Speciellt som det finns en hel del. Rune Larsson (Bandhagen) har skrivit en hel bok sitt domarkall och hade säkert kunnat bidra. Liksom elitdomarklubbens seniorer Om nu litteratur förstås var en del av fotbollens kulturarv. Erik Fredriksson (Tidaholm) gjorde vad Ronald Reagan bara kunde drömma om (besegrade och skickade hem Sovjetunionen i två raka VM-turneringar tack vare egensinniga regeltolkningar) – han hade en alldeles egen hörna på Idrottsmuseet i Tidaholm med bland annat ett vävt idolporträtt i naturlig storlek och hans färgglada favoritpipor från Mexiko-VM. Borde platsat tycker jag.
Edvard Koinberg har fotograferat av museiföremål. Torbjörn Andersson, som har skrivit de korta texterna, är landets i särklass främsta fotbollshistoriker. Om det här var hans ”eget” fiktiva kabinett hade alla frågetecken reducerats till utropstecken – jag hade till och med tvingats acceptera bajensupportern Anderssons alla grönvita fetischer och Börje Dorch-hyllningar.
Med det sagt. Jag förstår problematiken, de nödvändiga avgränsningarna och det tvångsmässiga urvalet även om jag inte gillar allt. Men jag avgudar boken likväl. Nästan helt oreserverat kan jag gott skriva nu, som avslutning. Det är den helt perfekta gåvan till alla äldre fotbollsintresserade män. Nu väntar jag bara på uppföljaren med lite färre helsidesbilder och en aning djupare texter för nån stans där ute finns det kvar, undangömt – vår historia. Det vore en självklarhet att SvFF nu tar chansen och i elfte timmen lyfter sin eget förflutna. Att förbundet inte enbart köper in en egen upplaga utan också avlönar nån historiker som kan hjälpa Torbjörn Andersson med hans, och vårt, nästa kuriosakabinett.
About this entry
You’re currently reading “En bok att låta sig berusas av,” an entry on Maxtiotår
- Publicerad:
- september 7, 2021 / 16:52
- Kategori:
- Ansvar, Idrottshistoria, Kulturbärare, Litteratur, Magnus, Nostalgi, Sportsensualism, SvFF
No comments yet
Jump to comment form | comment rss [?] | trackback uri [?]